”Tv:n stjäl min man”

FRÅGA: Jag är gift sedan september förra året med en underbar man. Han är lätt att leva med, skötsam och ordentlig, rolig och grabbig trots sina snart 60 år, klok och omtänksam. Jag trivs verkligen i hans sällskap.

En sak ligger oss dock i fatet och det är, vad jag uppfattar hans fixering vid tv:n, den är i stort sett jämt på, även om han inte tittar på den. Våra samtal förs oftast i soffan med tv:n på och många måltider intas framför tv:n. Han är mycket sportintresserad och ser i stort sett på all sport, även när vi dejtade prioriterade han vardagskvällarna med att vara hemma och kolla på tv istället för att träffa mig.

Jag har känt till detta sedan vi träffades och om och om igen försökt få honom att samtala med mig en stund om dagen UTAN att tv:n på. Han förstår inte varför den skall vara av, och varför jag försöker få honom att sluta titta. Jag vill kunna sitta med min kloke man och samtala utan att tävla med tv:n om hans uppmärksamhet.

Jag har haft en stark drivkraft i detta förhållande och verkligen jobbat på att få det att funka, men nu har luften gått ur mig, förmodligen gör jag något fel. Eller är det fel för honom då han snällt hängt med på frieri, förlovning och bröllop på mitt initiativ, men verkar nu inte vilja mer utan tycker jag ältar och tjatar på honom. Tacksam för råd hur jag går tillväga, det skulle knäcka mig att förlora honom men samtidigt är livet för kort för en snart 50-årig dam att tillbringa alltför mycket tid i konkurrens med tv:n . /Förtvivlad fru

SVAR: Vilken kamp du bedriver! Som alla maktkamper tar även denna enormt mycket energi. Din rival heter tv - en uppmärksamhetskonkurrent som säkert många är arga på. Hur kan man bli så upplsukad av tv:n, frågar sig många? För en del blir tittandet en flykt och avslappning från verklighetens bekymmer och krav, för andra en förlamande passivitet och för åter andra en källa till stimulans.

Oavsett vad tv.n tillför tittaren så är det förstås dit tittarens uppmärksamhet går. En påslagen tv tar mycket plats. Den blixtrar, rör sig, låter och kräver. Dit går energi, dit går fokus och tanke. Man är som tittare närvarande i tv-världen - det som sker runt om i hemmet är då perifert och sekundärt.

Det är väl detta du reagerar på - att aldrig/sällan få din mans odelade och totala uppmärksamhet. Att han faktiskt återkommande prioriterar tv:n framför dig. Så är det och trots upprepade påpekanden från dig vill/kan han inte förstå på ett sätt som leder till förändring eller hänsynstagande. Då återstår för dig att lägga ner maktkampen och de förhoppningsfulla samtalen om att han ska förstå ditt perspektiv.

Gör istället så här! Detta att du inte vill ha tv på jämt är lika tungt vägande som att han vill ha den på. Förhandlingens tid är inne och då ska du tänka efter när du inte kan acceptera tv:s konkurrerande närvaro. Kanske när ni ska äta? När ni ska prata med varandra? När ni överhuvudtaget gör något som huvudsakligen handlar om annat än ett fokuserat tv-tittande. I de lägen när tv blir en uppslukande och distraherande bakgrundsaktivitet kan den lika gärna vara av. Kanske vill du förhandla om tider när den ska vara på? Din man har troligen utvecklat en vana/ovana att ha tv som en ständig närvaro. Om du tydligt och bestämt driver din linje tvingas han avvänja sig. Kanske går det bra kanske inte. Men eftersom du är uppenbart missnöjd med nuläget måste du agera och göra det på dina villkor. Stå på dig! /Madeleine Gauffin Rahme