”Jag känner mig övergiven”

FRÅGA: Inom loppet av tre år har jag mist min mor, 76 år, min styvfar (som var min fadersgestalt sedan jag var åtta år gammal), 83 år och nu i somras min favoritfaster som blev 85 år. Henne var jag hos mycket under min barndom och har haft tät kontakt med hela livet.

Jag är inte alls ensam och övergiven – jag har visserligen inga syskon men jag är lyckligt gift med två tonårsbarn, jag har många goda och nära vänner, några nära kusiner och härliga svägerskor och svågrar samt kusiner till mina barn.

Ändå känns livet tomt och jag känner mig just övergiven och vilsen. Att inte ha någon kvar att ringa till och småprata lite med. Någon som man inte pratar med om nutidsproblem och

bristen på tid utan om hur det har varit just idag. Att ha någon att berätta om de små händelserna för – att något av barnen kom hem med toppenbetyg eller att jag fick beröm i någon situation eller något annat smickrande. Att få skryta lite om de mina utan att vara dryg, så att säga. Och att prata med någon som har helt andra perspektiv på tillvaron än i det samhälle vi lever i ¬– där mycket verkligen är tillrättalagt.

Ja, jag tog mig igenom min mors död men det tog en massa energi och kraft och krävde ett års arbete för att jag skulle kunna gå stärkt vidare. När min styfar respektive faster dog tidigare i lyckades jag inte vara vid deras dödsbädd utan de lurade mig båda två och somnade in när jag inte var på plats, trots mycket tät närvaro.

Skulle det vara givande att gå i en samtalsgrupp eller till och med i enskilda samtal för att kravla mig uppåt igen? Jag upplever att min man blir lite vilsen i uppgiften att stötta mig, eftersom han inte har någon egen erfarenhet av dödsfall i sin familj. / Kvinna 44 år

SVAR: Javisst blir det oändligt tomt när de som står oss nära lämnar jorden och den vardagliga kontakten vi haft med varandra. Så är det och så måste det vara - hade vi inte upplevt det så betydelsefullt och värdefullt hade det inte blivit tomt och ödsligt efteråt.

Det finns inget sätt att förhindra att känna som du känner. Det är helt normalt och rimligt att det känns så. Man får gråta, längta och sakna tills det värsta lagt sig och sedan är det ändå mycket kvar. Du kan hjälpa dig i ditt sorgearbete genom att meditera över det du känner, söka upp stillhet och lugn och ge utrymme i vardagen för det du känner.

Låt varje dag avslutas med en stund då du tänder ett ljus och skickar kärleksfulla tankar till dem som lämnat jorden. Sitt så ett tag, känn sorg och saknad och känn att det blir lugnt inom dig. Invänta denna känsla av frid och låt det ta den tid som behövs.

Livet är en vacker väv av glädje och lycka, sorg, längtan och en rad andra starka känslor. Allt måste finnas - vi är allt detta. Vår strävan handlar trots det om att finna ett inre lugn och en inre pelare av stabilitet och frid. /Madeleine Gauffin Rahme