”Har jag skadat min treårings självkänsla?”

FRÅGA: Jag har gjort något så dumt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Vi skulle bygga hemma och jag beskyllde vår treåring för att ha tagit och tappat bort en viktig skruv. Jag skällde och skällde, höll alldeles för hårt i henne och hon fick lägga sig utan sin vanliga kvällsvälling och sin napp. Hon sa att hon hade tagit skruven, men att hon inte visste var hon hade lagt den.

Jag fick oerhört dåligt samvete redan under kvällen och min man föreslog att jag skulle väcka henne och säga förlåt. Det gjorde jag, hon låg i min famn och drack välling, jag sa förlåt och att jag hade gjort fel som hade tagit hårt i henne och skällt så mycket. Vi kramades och jag sa förlåt flera gånger. Och så i dag upptäcker jag att skruven inte alls fattas. Hon har inte alls tagit den.

Hur ska jag göra? Jag har så vansinnigt dåligt samvete och det känns som om jag har skadat hennes självkänsla på ett sätt som inte går att reparera. Jag är så rädd för vilka konsekvenser min ilska ska få för hennes utveckling. Jag är också rädd över att jag tog så himla hårt i henne - tänk om jag hade slagit till henne. /Elaka mamman

SVAR: Kära elaka mamman! Den fråga du nog bör ställa dig är: vad tog det åt dig? Vad hände inom dig som fick dig att tappa fattningen och bete dig illa mot din lilla flicka? Vad fick dig att gå över gränsen? Var du oerhört pressad av något? Däri ligger förståelsen för det som hände, nämligen i dig och det du vid det tillfället inom dig var upptagen med.

Vi får inte göra våra barn illa - det vet alla. Att bli arg är förstås nödvändigt ibland, men var exakt går gränsen för det otillåtna? Det råder det säkert delade meningar om. Att ofta och regelbundet bli så okontrollerbart arg att barnet blir rädd och känner sig otryggt är inte alls bra - det skadar. Att vara raljerande, ironiserande och skratta åt ett barn - det skadar. Att överhuvudtaget åsamka barnet skador i självkänsla, trygghet, självrespekt, livskänsla och en mängd andra grundläggande variabler är förstås oförlåtligt. Skador blir det sällan av ett enstaka tillfälle (av den kalibern du beskriver, men naturligtvis om det är grövre) utan risporna uppstår i ett regelbundet förhållningssätt av dem som står nära barnet.

Din dotter har troligen inte tagit bestående skada av det som hände, men händer det igen börjar hon säkert reagera. Du behöver inte prata mer med henne om det som hände och inte heller be mer om förlåtelse. Fast jag undrar; varför bestraffa henne med att inte få välling? Brukar du bestraffa henne? Om det är så ska du nog fundera på varför du har behov av att göra det. Hon är så liten att hon inte ska behöva bestraffas. Detta däremot kan skada henne om det är något du utövar regelbundet och som en uppfostringsmetod. Du behöver alltså ta reda på varför du tappade fattningen. Händer det igen - att du beter dig okontrollerbart aggressivt och det drabbar din dotter direkt eller indirekt så bör du söka hjälp. /Madeleine Gauffin Rahme