Förföljd av tankar på gammal relation

FRÅGA: Jag är en kvinna på strax under 30 år. Förra sommaren gick jag igenom en separation från en man jag levt med i ett par år. Det var jag som valde att gå och jag har aldrig tvivlat på det beslutet. Även mitt ex verkar nöjd med det hela. Vi har inga romantiska känslor kvar för varandra. Jag träffade en ny man nu i sommar, och blev genast väldigt förälskad. Vi matchar varandra väldigt fint och älskar varandra.

Men nu när jag har min nya man vid min sida påminns jag ständigt om hur jag hade det med mitt ex. Han hade koncentrationssvårigheter och en diagnos som gjorde det svårt att klara vardagen och trots att han var väldigt snäll grät jag ofta och bittert över att han inte klarade sådant som andra män klarar lätt, till exempel att passa en tvättstugetid, komma ihåg att betala räkningar, köpa hem frukost och hålla reda på viktiga papper.

Många gånger fick vi frågan om vi tänkt skaffa barn, varpå jag ibland ville börja gråta direkt då jag kände att jag knappt orkade bära bördan jag redan bar på. Vid vissa tillfällen glömde min exman mig på biblioteket eller på stan och åkte hem utan mig. När jag var ledsen eller upprörd över hur hans funktionshinder påverkade mig tyckte han oftast inte att det var något problem alls. Jag har aldrig innan eller efter träffat någon som brytt sig så lite om att saker ska fungera.

Vid vissa tillfällen blev jag till och med sjukskriven. Min exmans funktionshinder och hans oförmåga att se hur det drabbade omgivningen var en bidragande orsak till detta.

Jag tycker jag är fånig som ständigt får tankar om hur det var att leva med min exman och hur jag mådde, nu när jag har en man som klarar allt sådant som vuxna vanligtvis klarar.

Min nya man tycker att jag tar för lite plats och har uttryckt att jag måste tänka på mig själv också. Jag inser att jag helt enkelt är van att vända ut och in på mig själv för att ta hand om andra. Det är en svår balansgång men jag jobbar på det och det går sakta framåt.

Är det konstigt att jag mår dåligt över det här ibland? Att jag levde med en ständig känsla av otillräcklighet i mitt förra förhållande gör att jag ibland i dag känner mig som en dålig partner. Just för att jag kände mig så dålig när jag var med mitt ex. Jag upplever så här i efterhand att förhållandet med mitt ex var destruktivt på något sätt, trots att vi inte slog varandra.

Hur hanterar jag detta?

Liselott

SVAR: Du skriver att du var klar med relationen och att det var du som tog beslutet att bryta upp från ditt ex. Så vad mer precist är det du funderar över nu? Vad känner du? Längtan?

Du beskriver att du blev van vid att vända ut och in på dig och, förmodar jag, ständigt sätta dina egna behov på andra plats. Det är lätt att inta gamla positioner som vi vant oss vid från vår uppväxt. Även om dessa många gånger inte alls är konstruktiva och utvecklande för oss så är de välbekanta och trygga. Då stannar vi där och tar miste så till vida att vi föväxlar det som är bra för oss med det som är välbekant och som vi känner igen. Kan du låta tankarna leta sig bakåt och fundera över hur du varit och hur du haft det under din uppväxt? Har du varit van vid att leva ett liv där andras behov ständigt kommit före dina?

Det låter positivt att din nuvarande vän uppmuntrar dig att ta plats. Förstår du vad han menar mer konkret med detta? Om inte så be honom förtydliga med konkreta exempel. Du skulle kunna börja träna lite och se hur det känns att sätta dig själv i första rummet lite oftare och hur det är att inte ha som huvuduppgift att finnas till för din partner.

Fundera alltså bakåt och prova lite nya vägar att gå framåt. Vilka blir dina reaktioner? Kanske känns det konstigt, ovant och lite oroligt – men kanske du ändå kan fånga en positiv känsla av att det är rätt att ta din egen plats i tillvaron. Hela din plats!

Madeleine Gauffin Rahme