Tack kära läsare för ert engagemang i frågespalten!

Den röda tråden i alla era brev är det upplevda behovet av förändring. En del är missnöjda med sitautionen på arbetet, andra vantrivs i sina nära relationer och åter andra har bekymmer med livet som sådant. Alla som skriver längtar efter annat, mer och bättre. Hur detta bättre och annat ska se ut är ofta oklart men vad som helst kan ibland kännas bättre än det som är och det vi har. Man vill bli lyckligare och om inte det går så åtminstone mindre olycklig.

Det finns oändligt många förbättringsböcker vi kan köpa. Vi förförs av titlar som ”bli stressfri på tio minuter”, ”fem veckor till ett bätte liv”, ”bråka vuxet och lev länge” och ”återfinn glöden i ert sexliv”. Många läser och hoppas på under. För det mesta händer ingenting i förbättringsavseende – man känner sig bara en illusion fattigare och hoppas möjligen på en ny och bättre bok. Vi går till olika slags hjälpare och hoppas på förändring.

Varför är det så svårt att förändras? Ska vi gå hela livet igenom och vara måttligt nöjda med livet och oss själva? Varför tar vi inte tag i halvbra/halvdåliga lägen och skapar bra lägen? Varför så mycket motstånd inom oss mot det där vi säger oss vilja ha?

Ambivalensen gör oss tvehågsna. Rökaren som vill sluta röka har stora upplevda positiva effekter av rökning – han både vill och inte vill sluta. Den kontrollerande maken vill sluta kontrollera, men det är skönt och tryggt att få veta och hemskt otryggt och obehagligt att tänka sig att stå ut med ovisshet. Den otrogna vill förstås helst både ha älskaren och maken – även om det är besvärligt. Vi har nästan alltid positiva effekter av ett beteende som vi vill bli av med/förändra – därav ambivalensen. Så länge det står och väger blir det ingen ändring. Vi lever då i missnöje med oss själva – ett missnöje som kan slå över i självförakt.

Rädslan är en annan variabel att räkna med. Vi vet hur och vad vi har – men hur skulle det bli om jag skilde mig, om jag slutade vara besserwisser på jobbet eller om jag var mer tolerant mot min omvärld? En del oroar sig för vad andra ska säga. Rädslan kan upplevas så stor och allt överskuggande att vi blir helt handlingsförlamade.

Ofta är vi så identifierade med våra olater till beteende och förhållningssätt att vi kan känna oss nakna och vilsna om vi skulle lägga om kurs. Den som bygger sitt sociala sätt på ironi och raljerande blir förstås till en början ordentligt omskakad om hon slutar med en sådan jargong. Att vara snål kan vara en livsstil, man är snål både med pengar och känslor och vem är man om man plötsligt blir generös? Inte den man kände innan. Och om den räddhågsne börjar ta för sig och sluta be om ursäkt för sig – hur reagerar andra då?

En icke flexibel omvärld reagerar ofta negativt på våra utbrytningsförsök. De har inte alls bett om en ändring och tar det närmast som en förolämpning att den kuvade börjar ta plats och slutar säga ja och amen till allt man ber om. Förändring hos en får en dominoeffekt – ofta en oönskad sådan - hos närstående som omedvetet och på olika sätt försöker tvinga utbrytaren tillbaka till sin post. Skuldbeläggande, förlöjligande och avståndstagande är då möjliga metoder.

Inte sällan ser vi till att rikta ficklampa, fokus och energi till att förändra andra i ens närhet. Om han bara kunde vara mer social, mindre hurtig och mycket mer känslosam... Stereotypa könsroller gör att kvinnor längtar efter män som kan känna och uttrycka känslor och män söker kvinnor som inte ältar, tjatar och bara pratar känslor. Vi hoppas och tror att vi med en dåres envishet ska kunna ändra på den där ofullkomlige vi lever med. Det kan vi dessvärre inte. Ingen ändrar sig på djupet för att någon annan vill det. Det vi ibland kan göra, och då ofta i förälskelsen glitter är att anpassa oss till den andres behov. Men snart tar anpassningslusten slut och kvar står de där två som finns på riktigt. Vill man då ha det som blev kvar?

Nej, att ändra en annan person går aldrig. Det enda vi kan ändra på är vårt eget förhållningssätt till en viss situation, omständighet och läge. Att ta ansvar för sitt liv, att skapa ett liv som man vill ha. De relationer jag vill ha, det boende jag behöver och ett arbete som gör mig rättvisa. Detta ansvarstagande och medvetet livsskapande kräver ett stort mått av medvetenhet. Medvetenhet om sig och sitt leder nödvändigtvis till ansvar.

Det kan förefalla och te sig mycket enklare att leva kvar i missnöje, olust och frustration. Åtminstone vid en första anblick verkar det oöverstigligt tröttsamt att förändra. Jobbigt, obekvämt och obehagligt. Flera kommer att bli arga, ledsna och besvikna – klarar jag det? Om man dessutom kan hitta någon annan att skylla på för sin livssituation så är ju saken biff! Man slipper allt förändringsbesvär och kan bli martyr och offer.

Kostnaden för detta är dessvärre livet själv. Vi blir olyckliga, bittra och förstelnade. Vi kan se andra leva och våga hoppa men själva sitter vi fast i tvångströjan. Vi behöver uppbåda allt mod vi har för att hitta nya och bättre vägar för oss. Avsluta det som är klart, säga farväl till de och det som inte längre är meningsfullt och stå upp för oss och våra behov.

För att kunna förändra, både yttre situationer och inombords, krävs en hel del av oss. Först måste vi bli medvetna om vad vår frustration och missnöje består av. Nästa steg är att se hur vi skulle kunna göra och var eventuella hinder finns. De finns nästan alltid till största delen inom oss. Sedan gäller det att bestämma sig för om jag ska ta steget eller inte. Att bestämma sig på riktigt kan vara svårt för då finns ingen återvändo. När man bestämt sig går man den nya vägen framåt – först med lite stapplande steg och sedan allt rakare och starkare. Man utrustar sig med en livskrigares mod, disciplin och vilja!

Ibland händer det att vi lever under omständigheter som vi inte alls trivs med och som just då och av yttre skäl inte går att ändra på. När det inte kan ändras behöver vi acceptera att det är som det är. Ett tag till åtminstone. Att bestämma sig för acceptans är ett annat och lika bra sätt att få slut på inre missnöje och irritation. Man har bestämt sig för något och vacklar inte hit och dit i ambivalens och rädsla.

Det är värt besväret att ta itu med det som skaver och är fel. Priset är annars ett förlorat liv (ditt) medan vinsten är den högsta och bästa - nämligen ett liv i frihet.

Madeleine Gauffin Rahme

psykologensvarar@svd.se

Fler artiklar