FRÅGA: Jag och en väninna har hamnat i en ”dispyt” angående barnuppfostran och jag undrar vad du har för sypunkter kring det.

Jag har en treårig son som är full av charm och bus samt öppen och orädd mot omgivningen. Han är även mycket bestämd och envis när det är något han vill eller inte vill. Så har han alltid varit men det märks ju mer nu i ”trotsåldern”. Det finns ingen pappa eller någon annan som kan avlasta men jag tycker det gått bra att sköta allt själv hittills ändå. Om jag säger till honom att han inte får göra något eller att jag vill att han gör något lyder han dock inte så bra.

Jag försöker uppfostra honom så konsekvent jag kan men tycker ofta att det är svårt. Det blir lätt att jag säger nej för snabbt och sen ändrar mig när jag kommer på att det inte var så viktigt. Han får även äta den mat han gillar för annars äter han inget. Jag tycker vi hittat en rutin som funkar rätt bra här hemma men funkar mindre bra när vi är borta där de har andra rutiner (till exempel att han får äta frukost framför Tv:n för att jag ska kunna duscha ifred under tiden eller att han får titta på teve medan jag lagar mat). Jag är mycket strikt vad gäller viktiga saker såsom att borsta tänder, läggtider samt att han inte får slåss, ha sönder saker, kasta mat och dylikt. Om jag säger till honom att han inte får göra ngt eller att jag vill att han gör ngt lyder han dock inte så bra utan svarar oftast att han inte vill eller vill göra det han inte får ändå. Han städar heller inte självmant undan sina grejer utan jag får hålla i hans händer och plocka upp grejerna.

Min väninna och hennes sambo är dock två mycket strukturerade personer som tidigt satte tydliga gränser för sin dotter som nu är sex. Hon är också ett öppet barn men betydligt lugnare än min son och väldigt lydig. Hon har aldrig sprungit iväg, aldrig dragit ut grejer eller haft sönder något. De har aldrig barnsäkrat något. Hon sitter fint på sin stol i köket och äter allt hon blir serverad, har alltid haft mycket god matlust. Hon har ordning på sina saker och inget är sönder.

För både min väninna och mig har det varit viktigt att vara nära våra barn (som båda är ensambarn) amma länge, samsova, lyssna på dem med mera. Jag tänker mycket på att jag vill försöka ge min son en bra självkänsla.

Min väninna hävdar dock att hennes dotter är så lydig och lätt för att de tidigt haft dessa tydliga regler för henne och att min son är utan gränser och kommer ta över här hemma. Jag tänker att det mer handlar om olika personligheter och temperament. Visst skulle min son säkert må bra av att jag blev lite tydligare men jag tror ändå han skulle fortsätta vara rätt envis och bestämd, nyfiken och orädd, inte vara så noga med sina saker, fortsätta klättra och dra ut grejer, fortsätta äta dåligt med mera och att det inte bara är att uppfostra bort det.

Vad tror du?

MAMMA

SVAR: Det vore fantastiskt om vi kunde mer exakt kring veta varför barn gör si eller så. Det finns många variabler som spelar in. Barnets personlighet är en sådan, föräldrarnas bemötande en annan och övrig omgivnings förhållningssätt till barnet en tredje. Vi vet att barn som utsätts för kränkningar i form av våld, övergrepp eller psykiskt dåligt bemötande far illa. Gränsdragningen kring vad som är psykisk misshandel och kränkning kan för vissa personer te sig svår.

Man vill korrigera ett barns beteende, sätta gränser och lära dem sin plats, som det då kan heta, och med detta för ögonen går man ibland åt fel håll dvs man blir alltför auktoritär på ett förtryckande vis. Andra dåliga förhållningssätt gentemot barn är sarkasm och ironi, förlöjligande och förringande, förakt och nedlåtenhet. Nonchalans, isolering, utfrysning och ofta återkommande irritation/ilska är andra riktigt dåliga sätt att bemöta barn på. Det finns förstås olika grader i alla dessa förhållningssätt; allt från milda uttryck till grova kränkningar. Barn ha en självklar rättighet att bemötas med respekt, kärlek, omsorg och värme. De har rätt till trygghet, tillit och förutsägbarhet. Det är vi vuxna som ställer till det för barnen - vi är de som beter oss illa mot dem och barnen betalar priset. Dessutom går det oftast i arv. Ett barn som blivit bemött med hårda tyglar bemöter troligen sina egna barn på samma sätt. Man känner inte till så mycket annat i beteendeväg än det man själv fått uppleva.

De senaste åren har gamla förlegade former av uppfostran återkommit. Man talar om time out, skamvrå och andra straffmetoder för tillrättavisning. Enligt mitt menande skapar dessa metoder enbart kränkta, ledsna och sårade barn. Som barn, som utsätts för detta, samlar man på sig en massa ilska som sedan väntar på sitt utlopp. Kanske blir det mot syskon, mot kompisar som är svagare eller kanske mot de framtida egna barnen som man har oinskränkt makt över.

För många är det svårt att vara förälder. Man känner sig så osäker på hur man ska vara och man letar modeller och råd både här och där. De som vuxit upp under sunda och kärleksfulla omständigheter har lättare för att få tag på den inre kompassen.

Mycket små barn, ja spädbarn, ska förstås inte tillrättavisas alls. De har ingen förmåga att förstå på ett sådant sätt att det kan styra sitt beteende. Ju tidigare ett barn utsätts för någon form av kränkande kärlekslös behandling desto djupare spår sätter det. Konstanta, konsekventa och återkommande dåliga metoder sätter förstås djupare spår än enstaka gånger då en klumpig släkting sa något dumt.

För att gå till dina undringar så tror jag du redan nu fått en del av det svar du efterlyser. Det är inte bättre med ett lydigt, duktigt och anpassat barn är ett barn som ditt som beter sig som du beskriver. Däremot tror många att anpassning och duktighet är det vi ska sträva efter i uppfostran. Om vi kunde lägga ner lika mycket tid på att ge barnen villkorslös kärlek, tid i massor, lugn och ro som vi lägger på alla nej och stressade irriterade kommandon skulle barnen må oerhört mycket bättre.

Det är klokt att välja sina nej och sina strider. Det är omöjligt och väldigt tråkigt för stämningen att ha maktkamper hela dagarna med ett barn. Det låter bra att han får äta den mat han gillar (det vill vi ju själva göra också), att han får sysselsättning när du behöver duscha. Däremot undrar jag stilla om du inte ska sluta hålla hans händer och på så sätt få honom att städa. Släpp detta framöver ett bra tag och gör efter ett uppehåll städning till något ni tillsammans gör och som är kul!

Det låter som att du är klok och gör bra saker för din son! Fortsätt du på den väg du valt och snegla inte så oroligt på andra. Lyssna till vad ditt barn behöver och verkar må bra av. Gör det som känns rätt i hjärtat och det ni båda blir glada av. Släpp måsten som inte känns rätt. Stränghet, alltför mycket gränser och dominans är hämmande för barn som därigenom lägger locket på den de själva är och lever allt mer i anpassning.

Lycka till!

MADELEINE GAUFFIN RAHME