FRÅGA: Hej! Jag är en kvinna i 35-årsåldern, alltid glad och trevlig mot folk och tror på att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Jag gör aldrig något av direkt illvilja mot någon, ställer alltid upp även fastän jag själv inte vinner något på det och så vidare. Jag får ofta uppmuntrande ord på jobbet, träffar mycket kunder och gör ”punktinsatser” i dessa människors liv, får ofta höra att kunderna är glada att de träffat just mig i detta sammanhang.

Jag har två bekymmer som jag inte får bukt med. Det ena är att jag ofta möts av missunnsamhet/illvilja/avundsjuka från framförallt andra kvinnliga kollegor samt i privata sammanhang. Fått höra från ärliga vänner och frispråkiga bekanta att det beror på att jag ser mycket bra ut och samtidigt är ”lyckad” i karriären, och att detta sticker i ögonen på folk (även min sambo har upplevt och reagerat över att så många kvinnor ogillar mig). En del av de här missunnsamma kvinnorna blir efter ett tag trevliga mot mig när de märker att jag faktiskt är trevlig mot dem, men en del fortsätter att ha attityd utan att egentligen direkt säga något ”som man kan ta på”. Förut kände jag mig tvungen att förminska mig själv, mitt utseende och ”lyckade karriär” för att de skulle tycka bättre om mig men det har jag slutat med vilket känns bra.

Det andra bekymret, som jag upplever värre, är att när jag väl lär känna folk lite, till exempel efter ett par månader, så tycker jag egentligen inte om dem. Det gäller inte alla, men många. Bara personer som är 100% goa, ärliga, snälla och utan hävdelsebehov tycker jag om helt och fullt. Jag har svårt att förstå andra personers negativa attityder, hävdelsebehov, illvilja, egoism, skitsnack, elakt skvaller, lathet, respektlöshet, när de basunerar ut sina åsikter eller kommer med ”tyckande” utan att egentligen veta vad de pratar om. Även om jag fortsätter att vara glad och trevlig mot de här personerna så tror jag att det märks på något sätt, för jag upplever att de samtidigt börjar störa sig på mig... Det behöver inte vara mycket, men det finns där. Varför kan jag inte ha överseende med folks brister och tycka om dem ändå? Jag är ju inte perfekt själv även om jag alltid försöker mitt bästa. Eller är det kanske så att de stör sig på mig först och att jag reagerar på det?

Hur som helst, hur ska jag tänka eller vad ska jag göra för att få bukt med mina bekymmer? Har du något tips eller råd?

Tack på förhand.

MH

SVAR: Hejsan! Så glädjande att du inte längre förminskar dig själv eller på något annat sätt försöker få andra att känna sig bättre på din bekostnad. Alla mår vi bäst av att kunna vara hela oss själva utan att ängsligt snegla på omvärlden och avläsa deras reaktioner på om vi är för mycket i något avseende. Det är svårt ibland när man som du har många strängar på sin lyra och är en omtyckt person med alla de attribut du beskriver.

Det är lätt för vissa människor att då känna sig underlägsna - om de definierar och bedömer sig som under- eller överlägsen i förhållande till andra. Det är dessa personers egodel som har ett behov av att värdera sig för att se om de ska känna sig bättre eller sämre någon annan. Det bringar förstås en mängd trassel när man gör så. Man är aldrig fri att bara vara sig själv utan värderingsmekanismen är alltid igång. Bättre-sämre-bättre-sämre. En evig cirkel av dömande av andra och sig själv. Fortsätt du med att vara precis så fantastisk som du är! Du har ingenting att hålla tillbaka eller be om ursäkt för.

Din andra punkt handlar om att du efter ett tag börjar tycka mindre om människor du möter. När deras tillkortakommanden eller de sidor du inte uppskattar blir synliga tycker du mindre om dem. Troligen märks väl det i din attityd mot dessa personer. Det är inte sannolikt att vi trivs lika bra med alla människor. Du kan föredra att tillbringa tid och liv med vissa men inte ha lust med att vara med andra. Det bör väl vara ok? Vi trivs olika bra med olika personer - vi är olika och har olika behov, intressen och lust.

Du kan konstatera att vissa personer med vissa egenskaper trivs du inte med. Detta behöver inte innebära att du dömer, värderar och bedömer andra människor som sämre eller bättre. Det räcker att du har insikt om vilka du trivs med och att du tillåter det att få vara så. Kanske blir det då färre kvar på listan över dem du genuint gillar att vara med men det kanske passar dig bäst ändå. Livet är för kort för att ägna tid åt det vi inte trivs med. Kom ihåg att inte döma dig själv heller! Fortsätt du att ta hela din plats i ditt eget liv och umgås med dem du trivs med.

MADELEINE GAUFFIN RAHME

Madeleine Gauffin Rahme är psykodynamiskt utbildad psykolog och psykoterapeut.

Madeleine Gauffin Rahme är psykodynamiskt utbildad psykolog och psykoterapeut.

Foto: Jurek Holzer