FRÅGA: Jag är så förtvivlad – hur ska jag kunna hjälpa min son? Jag är gift och har tre barn. En pojke på 24 år som flyttat hemifrån, har jobb, många kamrater och är väldigt social. En flicka på 17 år som bor hemma, hon har också många kamrater och det går bra för henne i skolan, samt en pojke på snart 22 år som också bor hemma. Och det är honom min oro gäller.

Jag har länge funderat på om han går i självmordstankar och i går kväll när han inte var hemma gick jag in i hans rum för att leta efter ett block som jag sett att han legat och skrivit i de senaste dagarna. För det första var det svårt att läsa hans handstil, den verkade slö och orden var väldigt slarvigt skrivna. Men jag kunde bland annat utläsa ordet självmord här och där och jag blev alldeles bestört. Vad ska vi göra?

Vår förste son tog väldigt mycket tid av oss som liten eftersom han var så krävande. Han sov dåligt, skrek mycket, var sen i utvecklingen. Vi föräldrar fick ägna mycket tid just åt honom, han krävde mycket uppmärksamhet. Men han var väldigt charmig och lätt att tycka om både för oss och för andra, släkt, vänner och dagispersonal och hade lätt för att få kompisar.

Så kom son nr 2. Han var ”duktig” och ”snäll”. Han skrek inte, han utforskade världen på egen hand genom att tidigt börja krypa och resa sig upp. Vid 9 månades ålder tog han sina första steg. Han älskade att bygga med lego och byggde de mest fantasifulla skapelser. Han hade tålamod att sitta och leka och bygga länge, tvärtemot sin storebror. Son nr 2 hade också kompisar i skolan men bytte umgänge cirka två tre gånger under högstadietiden. Det var som om han kände sig rotlös. Han spelade fotboll och basket en period men var inte så intresserad av att sporta.

Vid 11 års ålder blev han aggressiv, och kunde få starka utbrott både på oss föräldrar och sin storebror. Han och brodern kunde slåss så stickor och strån rök, Vi fick gå emellan för att de inte skulle göra varandra illa. Han gick inte att krama – gav man honom en kram blev han stel som en pinne. Vid skolavslutningar blev alla eleverna kramade av sin lärare – alla barn kramade tillbaka men inte vår son.

Så har åren gått – han gick ut 9:an med strålande betyg – bara MVG och VG. Därefter gick han naturvetenskapliga programmet i tre år och gick återigen ut med toppbetyg. Så började han på universitetet, gick något år men hoppade av. Vi har hoppats att han ska söka vidare till någon skola men vi får inget svar från honom om vad han vill göra. Just nu kör han taxi nattetid.

Han är enbart på sitt rum, deltar inte i vårt familjeliv. Maten äter han visserligen med oss, men han säger varken bu eller bä och direkt han ätit färdigt går han tillbaka till sitt rum. Jag tycker han går som i slow-motion. Jag ser honom aldrig glad. Jag vet inte vad han tänker, vad han känner, hur han mår. På sitt rum tittar han på filmer, sitter framför datorn eller lyssnar på musik. Frågar man honom om något så svarar han enstavigt eller också snäser han något tillbaka.

Min man går hemma och är sjukskriven, han är arbetare och har svårt för att prata om känslor och djupare saker. Han brukar prata med sonen – men det blir mest om ”väder och vind”. Jag är också från arbetarklassen och kan inte heller föra några djupare, intressanta diskussioner känns det som. Jag är dessutom en allvarligt lagd person, det har jag varit i hela mitt liv. När jag var yngre var jag mycket blyg. Jag tror vår pojke tycker vi är väldigt ytliga och torftiga – men vi älskar ju honom!

När jag i går fick läsa om att han verkligen funderar på självmord så blev jag helt tom – men jag kan ju inte vara tom, jag måste ju agera på något sätt! Hur kan jag få sonen att känna tillit till oss föräldrar och ta emot hjälp eller tala om vad som är fel – vad han grubblar på? Han har stött bort mig så många gånger så jag är så nervös att han ska sätta upp ännu flera hinder. Jag kan ju inte avslöja att jag snokat runt i hans rum och hittat hans block och ”tjuvläst”.

Varför stöter han bort oss så här? Och hur ska vi göra för att hjälpa honom?

En mycket orolig mamma

SVAR: Ditt varma, fina brev är fullt av omsorger kring din son. Du underskattar dig när du skriver att du inte kan föra djupa och intressanta diskussioner – ditt brev är djupt och innerligt.

Din son låter nedstämd och om det har varat ett tag så kallar man det för depression. Du beskriver symptom som är vanliga för det depressiva tillståndet. Kanske är han också vilsen i livet och vet inte vilken riktning han ska ta, därav passivitet och uppgivenhet.

Depression kan ha en rad olika orsaker. Oftast gör man klokast i att komma tillrätta med vad det är som ligger i botten och skaver. Det finns också mediciner. Kombinationen terapi och medicin är ofta lämplig. Detta kan en husläkare hjälpa till med.

Jag tycker du ska säga till din son att du är djupt oroad för honom, att du ser att han inte mår bra och att du inte tänker accpetera att han fortsätter må så här. Säg också att du har beställt tid åt honom (och gör det!) hos en husläkare och var beredd på att följa med dit för att få dit honom. Depression gör att man blir initiativlös och orkeslös – därför är det bra om du ett tag kan vara motor i att han får hjälp. Ge dig inte i detta.

När du pratar med honom behöver du förstås inte nämna att du sett papperet i hans rum. Däremot kan du vara mycket tydlig med att du verkligen har förstått hur dåligt han mår. Var också tydlig med att det finns hjälp att få. Han behöver få hopp och förståelse kring hur han mår.

I detta läge kanske det inte handlar så mycket om att ni måste ha djupa samtal där han förklarar hur han känner sig. Troligen har han i nuläget svårt att uttrycka det. Fokusera istället i samtalet med honom på att du ser att han mår mycket dåligt, att det finns hjälp att få och att du tänker se till att han får den hjälpen absolut snarast. Du kan säga att han förefaller dig deprimerad; kanske har han inte själv satt ord på vad som händer med honom.

Ge inte upp – det finns vägar att nå fram. Man får vara envis, kärleksfull och tålmodig.

Madeleine Gauffin Rahme