FRÅGA: Jag är en kvinna på 25 år som bestämt mig för att ta tag i mina ätstörningar. Jag har haft ätstörningar sen jag var 12–13 år och har i perioder gått i terapi för det. Jag är oftast mycket underviktig, jag är då nöjd med min kropp.

Jag tror att jag har en lite skev kroppsuppfattning om vad som är smalt och inte. Nästan samtliga i min närhet har ofta påtalat faran med att vara så smal, och många har utryckt stark oro.

Det märkliga är att detta inte har något samband med djupare problem som dålig självkänsla eller liknande. Jag uppfattar det själv som att jag har väldigt bra självkänsla. Jag trivs med den jag är och tycker till och med att jag ser mycket bra ut (i andra avseenden än vikt också) samt att jag tror på min förmåga att klara av vad som helst.

Min man är förbryllad över mina ätstörningar eftersom han (och jag själv) uppfattar mig som en väldigt sund och harmonisk människa i övrigt. I perioder äter jag bättre och rör på mig i den mån jag trivs med det. Då mår jag också bra även om jag inte är lika underviktig som vanligt. Jag tror inte att människor tycker om mig på grund av min kropp, snarare är jag övertygad om att mina närstående och vänner tycker bäst om mig när jag är lite närmare en sund kropp. Min man tycker också jag är mycket snyggare när jag är mer normalviktig. Men det bryr jag mig inte om. Detta sitter alltså helt hos mig.

Vi samtalar mycket om det här just nu, jag och min man. Eller jag talar och han lyssnar. Han, och viktigast av allt, jag själv, vill ju att jag ska må så bra som möjligt på alla plan och inte ha detta med vikten dragandes med mig. Jag är ju ändå 25 nu och detta tycker jag är ett tonårsproblem som inte en vuxen kvinna borde lägga så stor vikt vid. En idé som slog mig i ett samtal med min man var att detta i botten kan handla om en ovilja att bli vuxen. Ser man liten ut i kroppen som jag gör kan man ta det vuxna ansvaret steg för steg. Sen berättade jag också för min man att jag tyckte vuxna kvinnor var ”stora” i kroppen. Inte feta, utan mer vuxet normalstora. Och så känns det som om inte jag vill se ut. Jag har en son på ett år som är en stor kille och som jag är mycket stolt över. När jag håller honom i famnen ser han ut som en 4–5 åring nästan på grund av att jag är så liten.

Min son är en stor faktor till att jag vill förändra detta nu en gång för alla. Jag tycker det är så himla dumt att vilja vara liten och klen när min son behöver en mamma som är stor och stark också kroppsligt.

Min fråga till dig är. Vart bör jag vända mig för hjälp? Jag tror inte att man klarar en sån här sak själv, särskilt eftersom det varat så lång tid och blivit en del av min identitet. Jag behöver all hjälp jag kan få för att komma tillrätta med detta.

/Sofia

SVAR: Så modigt och starkt av dig att vilja ta tag i detta problem. Ätstörningar har flera olika orsaker och en av dessa kan vara att man, som du skriver, inte vill bli vuxen med allt vad det innebär av krav och ansvar. Att inte vilja äta, att vilja vara liten och att inte vilja ge sig det man faktiskt behöver är ju att inte vara så snäll mot sig själv. Det är att undanhålla sig liv och ljus, det goda och det man har rätt att få.

Att ha ätstörningar är plågsamt och smärtsamt och svårt att tänka sig ur och fri från. Även om det är många tankar som snurrar och som hindrar dig, till exempel att unna dig mat och att vara lite mindre liten, så hänger känslan inte med i att vara tillåtande. Bra terapi finns att få förstås – sök genom kontakter efter en terapeut som förstår din probleamtik. All lycka till ditt belsut att ta ta i detta. Det är värt mycket att bli fri från detta livshinder.

/Madeleine Gauffin Rahme