FRÅGA: Åren går och jag kan inte klara av denna situation själv, utan behöver veta hur jag ska bete mig och vore tacksam för svar.

Så här ser historien ut från min synvinkel. I mitt första äktenskap föddes två söner. Tyvärr varade inte äktenskapet mer än åtta år och son A var nyss fyllda fem år när vi skildes och son B var endast runt två år. Efter några år gifte jag om mig och fick son C. Det äktenskapet varade inte heller mer än åtta år och jag fick ensam vårdnad av mina samtliga söner. Pojkarna blev alla begåvade, det gick bra för dem i skolorna och de är nu högavlönade, ansvarstagande samhällsmedborgare. Under hela uppväxttiden fick jag ofta mycket beröm för hur jag klarade av uppfostran och fick höra hur lyckade barnen var. Vi hade det trevligt och det skrattades ofta och pojkarna uttalade ofta att de hade det så bra.

Så kom första kallduschen, när den äldste hade slagit sig samman med en kvinna som på intet sätt tålde mig. En dag kom de båda hem till mig och det skulle ””talas ut”. Den unga flicksnärtan läste lusen av mig under en gräslig tvåtimmars mardröm och till slut var hon så oförskämd när hon skrek åt mig “du vill gifta dig du med A. Jag fattar nog. Vänta du bara tills vi får barn, då ska du nog få se!” Där gick min gräns. Jag visade henne på dörren och naturligtvis följde sonen med bort i två år. Jag skrev kort, jag ringde, skrev kärleksförklaringar men fick inget svar.

Så småningom flyttade paret till en annan stad, nära hennes föräldrar. Så vid ett tillfälle, vid en bemärkelsedag, trängde jag mig bara på och sedan dess kan sonen och jag ha en fungerande (något sånär) relation. Detta är många år och tårar sedan, men kvinnan i fråga vägrar gå mig till mötes.

Relationen med B har hela tiden fungerat utmärkt, även med hans hustru och deras barn flyter det på väldigt fint. Son B säger “jag förstår ingenting”. Nu har han föreslagit mig att ta kontakt med en psykolog, därav detta mejl.

Precis nu, ringde son A och meddelade att de var beredda försöka ha en vettig relation utan hjärtlighet, men med artighet från kvinnans sida. Efter att ha klarlagt min ståndpunkt med absolut krav på rakhet och omedelbar “uppstädning” när något gått fel, gick jag med på detta. Det måste vara sonen och jag som reder ut eventuella problem framöver.

Så till son C som jag har haft en så otroligt nära och härlig kontakt med. Han ville ha med mig på alla fester och även på jazzklubbar. Så plötsligt infinner sig en depression hos honom. Allt var fel här i landet, skolor, människor, varor, politiken och vädret, så han sålde av allt han ägde och drog till ett annat land. Där träffade han sin tillblivande och ställde till med bröllop och jag blev inte bjuden.

När jag ringde sade han “jag talar inte med dig” och slängde på luren. Någon adress har jag inte fått och han svarar inte när jag ringer. Som tur är har hans pappa nu kontakt med honom, så jag får höra att det går bra för honom och att han är lycklig med sitt nya liv.

Kontakterna med deras fäder har varit under all kriktik under åren, men har nu rätats upp. Jag har kämpat för att de ska ha kontakt med varandra och själv har jag god kontakt med båda före detta männen.

Inger

SVAR: Du har haft många bra år med barnen under deras uppväxt, skriver du, och du upplever också att det gått bra för dem på det stora hela. Fram tills... när? När kom brytpunkten i relationen till son A och C? När de flyttat hemifrån och stod på egna ben?

Vad kan dessa starka reaktioner av avståndstagande från deras sida handla om? Vad förebrår de dig? Jag förstår att det känns mycket ledsamt och tråkigt när du upplever att ni haft en fint fungerande familj tidigare. För att du ska kunna komma vidare i detta behöver du nog försöka sätta dig in i sönernas lägen. Hur känner de inför dig? Vad kritiserar de dig för? Vad säger de i sin ilska?

Kan det vara så, att ni haft en så oerhört nära kontakt, du och pojkarna, att de tycker att de måste “slå” och bråka sig fria, för att kunna bli självständiga individer som inte är uppbundna till sin mamma? Bara du och sönerna vet vad detta handlar om.

Nu när son A hört av sig kan du ha ett förutsättningslöst samtal med honom och verkligen be honom att hjälpa dig att förstå vad detta handlar om. Var beredd att lyssna med öppet hjärta och utan att initialt försvara dig. Sedan kan du lämna din version och be honom lyssna till dig på samma sätt. Försök sedan tillsammans definiera hur en bra relation skulle kunna se ut nu – när en del tid har gått sedan avståndstagandet började..

Vad gäller son C, kanske du kan få hjälp av hans pappa för att få grepp om de känslor och tankar hos sonen, som gör att du utestängs från hans liv.

Närma dig allt detta svåra med ett öppet hjärta och med avsikten att verkligen vilja förstå dina barns ageranden. Det viktiga är hur en bra framtida kontakt kan komma att se ut – nu när alla är vuxna och kan uttala sig om det.

Madeleine Gauffin Rahme