Jag sökte hjälp. Jag fick hjälp. Började behandla min depression och ångest, med både psykofarmaka och terapi. Idag, ett par år senare, mår jag mycket bättre. Jag anser mig vara helt frisk från min ätstörning och mer eller mindre botad från min depression. Stan som jag flyttade till är inte längre ny och skrämmande - jag trivs här! – jag har byggt upp ett stort och stimulerande umgänge. Jag har kommit halvvägs genom utbildning och jag har klarat det bra.
Jag kan titta tillbaka på den här tiden, känna mig stolt över vad jag har tagit mig igenom. Jag kan känna mig stärkt över vad livet har lärt mig, trots mina unga år. Ändå finns det en stor klump i mitt bröst, något ligger och stör mig. Jag får inte ro och det är därför som jag skriver till dig idag, några veckor innan höstterminen åter börjar. Och det handlar om terapin.
Jag anser att utan terapin skulle jag inte vara här jag är idag. Jag har kommit till många insikter om mig själv och börjat reflektera på ett annat sätt än vad jag gjort tidigare. Psykoterapeuten kom som en ängel från himlen när jag mådde som sämst och fick fäste i mitt liv. Och jag tror att det är här som skon klämmer. För trots att terapin både har varit smärtsam och jobbig har jag svårt att sluta tänka på terapeuten. Vissa dagar är dessa tankar med mig mer eller mindre hela tiden. Jag tänker på vad hon gör nu, vilken affär hon handlar i, hur många barn hon har, när hon gifte sig, om hon läst den där boken, vad hon tycker om det där programmet och så vidare. Även om dessa tankar inte på något sätt är skrämmande så tror jag ibland att de ska göra mig galen.
Om det skulle varit en manlig terapeut skulle mina funderingar nog inte förbryllat mig så. Jag skulle nog tolkat dem som förälskelse. Men nu är det inte en man. Jag tror inte att tankarna är av sexuell karaktär, i alla fall har jag inga sexuella fantasier. Åldersmässigt befinner sig terapeuten någonstans så att hon, teoretiskt sätt, skulle kunna var mamma – mormor till mig. Såklart har jag funderat en hel del över detta och tycker mig kunna se ett liknande mönster tidigare i mitt liv: äldre kvinnor, i min egen mors ålder, som jag fattar ”tycke” för och ägnar mycket tid åt att fundera över på samma sätt som jag beskrev ovan.
Kanske kan det hela förklaras av att jag har haft en mor som inte riktigt bekräftat mig? Att jag inte har fått den dos av moderskärlek som jag har behövt? Att jag sett den här varma omhändertagande sidan hos dessa äldre kvinnor och drömt att också få ta del av den? Eller är det så att jag är förälskad?
Planen är att avsluta terapin till hösten, vilket är något som får mig att bli mycket rädd. Kommer jag någonsin att sluta tänka på den här personen? Hur ska jag förhålla mig till detta?
Vänligen,
A
SVAR: Hej! Tack för din fråga. Det är fint att få ta del av det goda som terapin har fört med sig för dig. Den har haft en förändrande inverkan på ditt liv i stort och det låter som att det varit till stor hjälp för dig. Terapin har fördjupat kontakten med dig själv, fått dig att reflektera i nya banor och säkert bidragit till en känslomässig mognad samt bearbetning av skeenden i det förflutna.
Det är en intressant fråga som handlar om något som sker bortom den synliga nivån i psykoterapeutiska processer. Du är troligen inne på helt rätt spår - det du skriver i slutet av ditt brev.
Du blir upptagen känslomässigt och tankemässigt av en person som kommit dig mycket nära. Du tänker på henne och undrar mycket kring vem hon är bortom sin yrkesroll där du mött henne. Du kanske tillskriver henne egenskaper, tycke och smak utifrån det du sett av henne när ni möts i terapirummet. Du hittar säkert lite ledtrådar i terapirummet som du använder för att brodera ut din undran och din önskan att komma henne närmre.
Det du beskriver är mycket vanligt. Eftersom terapeuten i många (de flesta) terapiformer är en neutral person som inte berättar om sig och sitt utan har hela sitt fokus på klientens historia och berättelse, känslor och tankar. Det kan tyckas och kännas konstigt i början av en terapi att det inte finns ett utbyte som mellan vänner men just detta är en av poängerna. Klienten behöver inte ta hänsyn till eller fundera över att intressera sig jämbördigt för terapeuten. Allt ljus är på klienten. Eftersom terapeuten inte kliver fram i ljuset med sig och sitt förblir han/hon en person med en oberättad historia. Det blir då lätt för klienten att tillskriva henne/honom en rad egenskaper, talanger, intressen och annat utifrån det man anar och tolkar in.
Detta fyller en funktion i vissa terapimetoder - att när så är lämpligt kunna undersöka klientens fantasier om terapeuten och använda dem i det terapeutiska arbetet. Har man exemplevis haft en mycket sträng mamma kan det vara lätt att tillskriva en kvinnlig terapeut just en stränghet som kanske inte alls finns där och man reagerar då på terapeuten som om hon vore sträng.
Det finns mycket att skriva och säga om denna mekanism i det terapeutiska arbetet.
Jag tycker mycket bestämt att du ska snarast prata med din terapeut om dessa tankar och fantasier du har om henne. Det kan bli en öppning till en ny nivå i terapin. Ni kan då ta upp det du nämner; att du även tidigare i mötet med äldre kvinnor kunnat bli upptagen av deras person på ett för dig invaderande sätt. Kanske handlar det om en sorts förälskelse ändå - barnets förälskelse i sin mamma. Du nämner också att du behöver bekräftelsen från en mammagestalt då din egen inte kunnat bekräfta dig. Det är yterligare en rimlig förklaring och troligen finns det inslag av båda dessa i det du beskriver. Den värme och det emotionella hållande som du upplever i terapi är precis det en god förälder förväntas göra. Det du beskriver låter som en vanlig företeelse i terapiprocessen.
Kanske är det inte alls lämpligt att avsluta nu i höst. Ta upp detta med din terapeut som säkert kommer att välkomna det du berättar och ta väl hand om det. Lycka till med ditt modiga inre arbete!
MADELEINE GAUFFIN RAHME
