En dag så bara vet man att nu går det inte längre.
Då har man länge tittat på varandra med ett filter av olika trista känslor. Relationen kan vara utbränd, infekterad, olidligt tråkig och tom, våldsam, frustrerande och en massa annat. Den springande punkten är att det känns som att man inte vill mer – det är avslutat. Man måste gå vidare. Om man ska ha livet i behåll. Man längtar efter mer harmoni och värme. Mer gemenskap och mindre ensamhet. Efter kärlek och närhet, lust och liv. Innerligheten.
Vid horisonten tornar då upp sig, likt ovädersmoln, Skilsmässan. Tack och lov för den utvägen! Tack också för att vi lever i ett land där kvinnor inte måste fortsätta i olyckliga relationer för att de är ekonomiskt beroende av en man. Vi kan gå när galoscherna inte passar – vi behöver inte behaga och vara till lags. Vi klarar oss utmärkt själva.
Sällan är man dock så tajmade att båda vill skiljas samtidigt. Nästan alltid är det en som lämnar den andra. En som är skurken och en som är offer. En som gör illa (utan att vilja det) och en som har ont. Det kan den som vill utnyttja bra länge. Eller så kan man så småningom ta sig samman och börja leva väl med sig själv. Faktiskt en mycket bättre lösning - speciellt för en själv.
Många är de barn som lider av föräldrars oförmåga att leva väl med varandra eller ta sig samman och skilja sig. Barn far illa av föräldrars destruktiva relation. Ibland hör man människor som inte vill skiljas för det blir synd om barnen. Fast nog är det mer synd om dem när de ska höra de vuxna gräla och bråka eller tiga och sura?
En skilsmässa är nästan alltid komplicerad och plågsam. För alla, fast på olika sätt.
Kanske allra mest besvärlig för barnen som till vilket pris som helst är lojala, rättvisa och oftast tar parti för den som det verkar mest synd om. Om mamma lämnar pappa som då blir ledsen tycker barnen ofta väldigt synd om honom alldeles oavsett vad som föregått skilsmässan. En klok förälder inviger inte barnen i allt som hänt och händer. En klok förälder sköter vuxenkontakten med sin gamla partner just och enbart med honom/henne.
Tänk om vi kunde skilja oss lite mer vuxet! Tänk om vi kunde vara mer respektfulla och empatiska, mer hjälpsamma och vänliga. Mindre hatiska och elaka, mindre skrikiga och missunnsamma.
Fast det är svårt…
Man har ett behov av att svartmåla den andra för att orka skiljas. Man släpper taget om en dålig – inte om en bra. Om man minns den andres ljusa sidor blir det ju svårare - alltså gör man om honom/henne till en mörk gestalt.
Var ska barnen bo – var vill de bo? Hur ska det bli? Vem har mest tid med dem?
Vem lyssnar på barnen – egentligen? Är det inte väldigt ofta de vuxnas förbaskade rättvisekrav det handlar om?
”Nu har jag haft barnen den här helgen – du får du ha dem nästa”. Som om det vore en bestraffning att ha hand om sina barn! Eller omvänt: ” Jag har minsann också rätt att ha barnen – de ska vara halvtid hos mig” Säger den som kanske inte alls egentligen har så mycket tid för dem. Men som ser det som en ren prestige- och maktförlust att ha hand om barnen mindre tid än den andre. Föräldrarna ska ha rätt till lika mycket av barnen tycker de – alldeles oavsett barnens behov.
Kan vi inte bara ha barnens bästa som rättesnöre? Barn behöver föräldrar som ger dem tid, trygghet, kärlek, omvårdnad och en massa annat gott. Det är inte alltid båda är lika bra på att tillgodose barnens behov efter en skilsmässa och då ska förstås barnen inte vara så mycket där.
Barn ska heller inte vara med en förälder som misshandlat mamma (eller någon enstaka gång pappa), som missbrukar eller på annat sätt är otillräknelig.
Absolut inte. Ska man ha barn hos sig får man se till att sköta sig. Punkt.
Barn ska inte heller användas för att trösta en ledsen förälder.
Överhuvudtaget får man inte använda barnen i skilsmässans svallvågor och efterdyningar. Man får inte förhöra barnen om hur pappas nya är, misskreditera eller misstänkliggöra den andra. Inte heller får man manipulera dem åt ena eller andra hållet.
Vårdnadstvister är oftast förfärliga för barnen och ibland ett uttryck för maktkamp mellan föräldrarna. Ibland är dock vårdnadstvister nödvändiga om en direkt olämplig förälder försöker få ha hand om barnet.
Så du som ska skilja dig och har barn betänk följande:
- Hur kan du, just du, underlätta för barnen?
- Hur kan du underlätta för dig själv och ditt ex?
- Hur kan du låta barnens behov gå först?
- Vad kan du göra för att trappa ner eventuell makt-och prestigekamp? Utan att bli överkörd.
- Var generös och storsint och var det med hjärtat - det lönar sig!
OBS! Ovanstående gäller vid normaltrassliga skilsmässor. Handlar det om äktenskap/samlevnad där våld och missbruk varit förekommande kan man knappast vara generös och storsint, ej heller förstående och vänlig. Då är det andra regler som gäller.
