Fråga: Jag är skild sedan drygt tre år, nu vill jag så gärna ha en relation igen, trots att jag är till åren kommen och nästan pensionär. Jag har inte svårt att träffa någon, men sen utbryter samma scenario som så många gånger tidigare. Jag blir nonchalerad, min partner hör inte av sig, svarar inte på telefon, vägrar planera för gemensamma aktiviteter. Så träffas vi några timmar och allt är bra men mönstret upprepas.

Nu har det gått ett antal år och jag blir förskräckt över mig själv, att jag trots protester finner mig i detta. Min partner vägrar att ändra sitt beteende en tum. Jag kommer konstant i sista hand; har han ingenting bättre för sig kan han träffa mig. Frågar jag honom säger han att han älskar mig. Så rullar det på.

Jag är sårad naturligtvis och skulle nog helst vilja bryta det här förhållandet. Då inträffar det som är så typiskt för mig: eftersom jag känner mig så sårad av hans nonchalanta beteende är det bara han som kan återupprätta min brustna självkänsla. Alltså fortsätter det och jag mår dåligt av att känna mig så på ­undantag. Jag kommer ändå inte ur det.

Det är inte första gången det blir så här i en relation, mina två långvariga äktenskap hade också ett inslag av att jag inte var accepterad som fullvärdig partner.Jag kan inte ändra på min nuvarande partner, lika lite som jag kunde ändra på mina tidigare män.

Jag har ett hyggligt socialt nätverk, jag ser bra ut, är allmänbildad, jag lever i ganska små men stabila omständigheter och är aktiv, fysiskt och mentalt. Jag känner mig trots det så förtvivlat övergiven och jag vet att det beror på de här livsmönstren – men hur kommer jag ur dem? Min energi avtar allteftersom, helt klart beroende på dessa omständigheter.

Med hopp om ett råd.

Hon som vill gå

– – –

Svar: Lämna relationen och lev med dig själv ett tag tills du återupprättar tron på dig och din självkänsla. Gå nu med den självtillit du har kvar, med din insiktsfullhet och den energi som återstår – och gör det så snart du kan.

Du beskriver så väl ditt dilemma, du vet vad det handlar om och vad som vore bäst för dig. Så är det ofta. Vi vet vad vi mår bra av men vi agerar som om vi inte visste. Starka krafter för oss in i samma livsmönster om och om igen och vi beter oss som om vi inte hade något alls att sätta emot. Vi sugs in i det välkända som därmed verkar tryggt även om det inte är bra för oss. Din medvetenhet är så stor att jag tycker du ska bestämma dig för att nu får det räcka för ett tag. Du kan stå emot och uppleva den ­abstinens du då känner när du inte ska vara i en relation.

Din längtan efter att leva i ett förhållande gör dig måhända inte riktigt pålitlig för dig själv i ditt val av man. Det leder till att du själv far illa. Vill du gå till botten med detta mönster får du tänka igenom hur det kunnat bli så här. Vad är det du upprepar och iscensätter gång på gång? Vilket ­ursprungligt scenario är det som du försöker komma tillrätta med?

Vi är verkligen värda att ha det alldeles väldigt bra i våra relationer. När det inte blir så bör vi dra oss ur. En eländig tvåsamhet kan vara lika tärande och förödande som en ofrivillig ensamhet.

Om vi kunde lära oss att leva lite bättre i vårt eget sällskap och trivas med det skulle vår längtan efter ett förhållande inte föra oss iväg åt fel håll utan vi skulle kunna invänta en relation som är god och härlig. Så lämna det som inte känns bra, lev ensam ett tag tills du förstår vad som driver dig till fel val och försök på det sätt du kan uppskatta dig själv och den du är.

Madeleine Gauffin Rahme