FRÅGA: Jag har varit gift med min man i tjugo år. Min svärmor har aldrig gillat eller ens accepterat mig. När vi är på besök hos henne beter hon sig mycket otrevligt och hon vill inte att jag hjälper till med något alls. Inför min man klagar hon över att jag är lat.

Min svärmor behandlar min man som en kung som jag inte förtjänar och är mycket missnöjd med mitt sätt att göra saker på. Min man vill överhuvudtaget inte prata om detta när vi är ensamma. Han är också överdrivet uppmärksam på sin mamma och hjälper henne med allt. Mig hjälper han aldrig med något alls.

När mina svärföräldrar kommer till oss är det aldrig några problem – då har vi till och med riktigt trevligt hon och jag. Det är alltså bara när vi är i deras hem som problemen uppstår. Till ­saken hör också att hon är mycket orättvis mot våra barn. Hon intresserar sig inte alls för vårt yngsta barn. Min man accepterar dock inte detta. Svärmor bor i ett annat land och jag vill inte att min man åker själv med barnen dit.

/Svärdottern

SVAR: Det finns flera bottnar i din fråga. Detta har pågått i tjugo år, skriver du, så det finns inte så stor chans att de yttre omständigheterna ska förbättras eller ändras.

Däremot kan du själv hitta nya förhållningssätt till det som du lever med. Ett problem du beskriver är att din svärmor aldrig accepterat dig. Kanske är det så att ingen kvinna duger och är bra nog åt hennes son. Det handlar alltså i så fall inte alls om dig utan om ett oupplöst och alltför starkt band mellan mor och son. Ett band som ingen kvinna kan bryta utan bara mannen ifråga.

Detta kan du inte göra något åt alls. Genom att du släpper hoppet om att bli omtyckt blir det lättare för dig. Det är som det är och det lär inte bli annorlunda. Dock bör du förstås bemötas med respekt och vänlighet.

Finns det någon möjlighet för dig att prata med din svärmor om hur du tycker det är när ni träffas i hennes hem? Kan du förklara hur det är för dig? Jag tänker att du nog redan försökt men kan du hitta en ny icke­anklagande infallsvinkel? Kan du ta detta samtal när ni träffas hos dig?

Ett annat dilemma du tar upp är att du vill att din man ska vara lika uppmärksam mot dig och hjälpsam som han är mot sin mamma. Även detta kan handla om att din man inte frigjort sig från sin mamma och att han har sin lojalitet i första hand hos henne. Om det är så får du hitta sätt att förhålla dig till detta. Du kan be din man att visa mer intresse för dig och bry sig mer om dig. Vill han inte det så får du acceptera det som är.

Du vill inte låta din man åka själv med barnen till din svärmor. Om det är din ståndpunkt är det ännu viktigare, för din egen skull, att du arbetar på att acceptera det du inte kan ändra på. I stunder av starkt obehag och olust kan du gå undan en stund, tänka att du snart är hemma igen, att du biter ihop för husfridens skull och att det egentligen inte handlar om dig. Ta ett djupt andetag och höj dig över det som pågår. Svårt? Javisst, men fullt möjligt.

/Madeleine Gauffin Rahme