FRÅGA: I oktober för två år sedan fick jag och min fru en liten son, med betoning på liten. Han föddes tre och en halv månader för tidigt och vägde 870 gram. Strax efter jul så fick han komma hem, och i dag är han frisk, glad och intelligent. Inga men efter den tuffa tiden med andra ord, så vi har haft enorm tur. När vi låg inne på sjukhuset var det en tuff tid med mycket motgångar, och jag höll ihop förvånansvärt bra. Min fru tog mycket stryk på plats men hon kämpade sig igenom tiden också.
Mitt problem börjar nu, över två år senare, jag har en fantastisk kontakt med min lille son och han går på dagis, allt fungerar. Min oro har dock kommit nu. Jag kan inte släppa att han fått en sådan enormt tuff start på livet, och jag lever med oro över att något ska hända honom. Ingenting som har med födseln och traumat efter det, utan jag är så extremt rädd att någonting som skadar eller dödar honom ska inträffa. Som ett exempel när jag lämnade honom på dagis i morse så var det några fröknar sjuka så det var stressigt på dagis, då direkt så kände jag att jag inte ville lämna honom utifall han skulle ramla och drunkna i en vattenpöl, eller hänga sig på lekgrävaren i sandlådan. Jag förstår själv att detta är extremt långsökta situationer, men de skrämmer mig likväl. På kvällen i dag var vi och hämtade böcker på posten och när vi gick hem genom parken så fick jag tvångstankar att någon skulle hoppa fram och råna mig och sparka omkull vagnen med min son i. Det är ju hemska bilder och jag blir alldeles skakis.
Jag är så fantastiskt tacksam för varje minut jag får vara med min son och är glad att han lever och är med mig och sprider glädje, men jag känner nästan att var minut är till låns och att det lika gärna kan ta slut om fem minuter och att jag ska tvingas förlora honom. Jag är en mycket stabil person normalt, men det här börjar bli jobbigt. Jag funderar själv om det är något som kommer efter chocken när han föddes och slogs för sitt liv i kuvösen? Men jag tyckte mig ha koll på hur jag mådde då. Vet inte vad jag ska göra för att bli av med dessa tvångstankar. /Hönspappa
SVAR: Hej käraste hönspappa! Så fint du skriver om din son och er kontakt. Jag kan förstå att det ter sig märkligt för dig med all denna oro för din lilla pojke. Du skriver att du alltid tidigare varit stabil och normal. Just därför är du säkert förvånad över den kraft som orosbilderna har med sig och över den uppfinningsrikedom som oron bär på.
Jag tycker att du ska ta dina orosyttringar på djupaste allvar. Vifta inte bort dem, reducera dem inte och förlöjliga inte dem och dig själv. Se rakt in i dem och möt dem i all sin avgrund. Du är livrädd att något ska hända din pojke. Ditt lilla knyte som knappt överlevde och som kämpade för sitt liv. Han är nu en pigg liten unge fylld av glädje och liv.Då slår din oro till för nu finns det plats för den - nu kan du få komma med ditt. Din fru uttryckte sin rädsla och skräck för att förlora ert barn då för två år sedan och jag får intrycket av att du höll ihop dig då. Kanske du upplevde att du var tvungen - att du var den som skulle bära all rädsla och oro som var så påtaglig och adekvat då. Så ja, du är säkert på rätt spår när du säger att din oro kommer nu och inte då.
Jag tror att du inom dig ska ta dig på allvar och försöka, utifrån ovanstående, förstå denna rädsla över att mista din pojke. Känn inom dig hur mycket du älskar honom, säg det till honom, visa honom det och var med honom så ofta du har möjlighet. Driv inte undan orostankarna utan se dem med snälla och varma ögon. Säg till dig själv: ja så orolig är jag och därför får jag sådana bilder/tankar. Låt det vara och acceptera det som är. Slut fred med dig och din oro. Njut av ditt barn och livet. Med tid, acceptans och kärlek lägger sig oron. /Madeleine Gauffin Rahme
