FRÅGA: Min son har nyss fyllt två år och har gått på dagis sedan han var 16 månader. Den första månaden var väldigt besvärlig och han var mycket ledsen när han lämnades men vande sig efter ett tag.
Sedan strax före jul har jag haft enorma problem med att lämna honom på morgnarna. Han klamrar sig fast vid mig och skriker och gråter. Han har skrikit och gråtit tills han kräkts vid ett par tillfällen. De flesta dagar lugnar han ner sig på en kvart efter att jag har gått men vid ett par tillfällen har han skrikit i två timmar. Han verkar vara glad när han hämtas. Då vill han ofta visa upp leksaker han lekt med eller teckningar han ritat.
Personalen är väldigt måna om att prata om problematiken och om att försäkra mig om att sonen är glad och har det bra under dagarna. De tror att detta är en fas som vi helt enkelt får bita ihop och stå ut med.
Hemma har vi delvis samma problematik. Sonen blir väldigt ledsen när pappan går ut med soporna eller rastar hunden medan vi stannar hemma. Likaledes om det är jag som går iväg. Vi försöker förebygga genom att prata igenom dagens aktiviteter med honom innan de ska ske.
Vi har klassiska tvåårsproblem med en väldigt stark vilja och “kan själv”-attityd sedan ett par månader tillbaka. Vi är väldigt måna om att vara konsekventa mot vår son. Vi försöker att göra skillnad mellan varnsinnesutbrott som ett maktutspel och ärliga känslouttryck. Det förstnämnda bemöts i vänlig ton med att sonen gärna får gå in och skrika hur mycket han vill på sitt rum men att i allmäna utrymmen så låter man inte så. På sitt rum lugnar han ner sig rätt snabbt, när det saknas publik.
Vi försöker också ge honom alternativ i tillvaron. Svarar han ”nej” när vi ber honom att komma med för att byta blöjan får han som alternativ att ”stå i hörnan” en stund och oftast väljer han detta. Lugnt och stillsamt. Efter en halv minut eller så är han fullt nöjd med att gå och byta blöjan.
Sonen får gärna vara delaktig i vuxenaktiviteterna hemma så som att sortera tvätt, bädda, dammsuga eller stå bredvid när man lagar mat. Detta gör han med glädje.
Ska vi i enlighet med dagispersonalens råd stå ut och vänta på att denna fas ska gå över av sig själv eller finns där någonting handfast vi kan göra för att komma till rätta med dessa ångestfyllda lämningar? Bör vi fundera på att byta dagis? Hur länge ska jag vänta innan jag vet om ett beteende är övergående eller onormalt?
Sofie
SVAR: Jag är av den uppfattningen att man bör ta barns reaktioner på allvar – och det gör ni ju. Det är bra och en början.
Vi alla säger/uttrycker något med våra reaktioner och vi hoppas att en omvärld tar detta på allvar. Barn har inget att sätta emot när vi vuxna inte anstränger oss för att förstå vad som är fel. De måste då bara foga sig till en anpassning som kanske inte alls är bra för dem. De kan ju heller inte förklara vad som är fel och vad som känns svårt och dåligt.
Därför måste vi använda oss av barns uttryck och symptom, som signaler på att ett barn har det svårt med något. Vad säger han, er son, med sina starka signaler? Nog låter det som att er son har en ordentlig separationsångest. I stunden när ni ska skiljas åt upplever han starkt obehag, rädsla och kanske till och med skräck. Han vill inte bli lämnad, det är det han säger. Det är svårt att veta varför han känner så. Man får inventera hans lilla liv för att försöka förstå honom.
Inskolningen var svår, skriver du. Kan man göra om den, kan ni skola in honom igen som om det var nytt för honom? Kanske kan ni diskutera detta med personalen. Det är inget vanligt förfarande men er son har en ovanligt stark reaktion.
Är det något på dagis som inte är bra? Där får ni tänka efter. Finns tid för honom? Är det lagom små barngrupper? Är han trygg, och är ni trygga med personalen? Om ni är positiva och känner tillit finns ingen andledning att byta dagis och på så sätt försöka råda bot på det svåra som pågår.
Hur har ni det hemma? Finns det mycket regler och stränghet för honom? Om ja, kanske man kan mjuka upp detta betydligt. Så små barn, som en 2-åring, behöver inte så mycket av den varan. Du skriver att han får stå i hörnet. Detta är ett förfarande som jag tycker ni omedelbart ska sluta med. Inget barn ska behöva stå i hörnet som ett sätt att korrigera ett beteende. Om han inte vill byta blöja när ni vill det får man lirka och locka. Det är vuxnas uppgift att få barnet med på noterna och att han inte alltid vill det ni vill är naturligtvis helt normalt och acceptabelt. Man får invänta honom och låta honom bemötas med respekt när han vill/inte vill saker och ting. Då menar jag inte att han alltid kan få bestämma men han ska inte få känslan att han blir överkörd.
Jag tänker också, att han borde få skrika i allmänna utrymmen. Han är mycket liten och bör ha rätt att få skrika och uttrycka sig på de få sätt han kan för att förmedla sig. Jag skulle föreslå er att inte kommendera honom till sitt rum när han blir arg, ledsen och skriker eller gråter. Han söker inte publik utan han bara reagerar i stunden.
Detta med separationsångest tycks vara ett tema för honom; han har liknande reaktioner hemma när en av er avlägnsar er. Jag tänker att er lille pojke behöver mycket trygghet, värme och kärlek. Kanske behöver man backa lite och gå tillbaka i tiden och låta honom bli behandlad som lite mindre.
Kan han ett tag framöver få sova hos er? Kan han bli mer buren? Kan han få lite kortare dagar och en dag ledigt? Kan det vara så att han möts av för stora krav för sin ålder? Kan ni skruva ner dessa till ett minimum och se vad som sker då? Alltså mindre krav och mindre regler, mindre strängt och mer flexibelt.Kan man över huvud taget låta det mesta gå ut på att göra hans tillvaro så trygg och kärleksfull som möjligt ett bra tag framöver?
Jag förmodar att ni måste jobba på dagarna och då måste man ju göra som personalen säger, nämligen bita ihop men i övrigt försöka jobba på andra fronter med att bygga upp och stötta hans värld på ovanstående sätt.
Säkert lägger sig dessa starka reaktioner successivt och med tiden. Det är dock mycket plågsamt för både er son och er medan detta pågår. Som förälder gör det oerhört ont att lämna ett litet förtvivlat barn. Det bästa ni kan göra är att försöka förstå honom och möta honom i hans smärta.
Madeleine Gauffin Rahme
