FRÅGA: Jag och min sambo har två barn som är 16 och 13 år gamla. Vår 13-årige son har tydliga koncentrationssvårigheter och har ett enorm motstånd mot saker som han inte tycker om.
För en tid sedan försökte min sambo läsa läxan med honom eftersom han nyligen blivit underkänd på ett prov. Han blev då vansinnig på oss föräldrar och helt okontrollerbar när sambon tog hans mobil, sedan tog vi bort dörren till hans sovrum för att han smällde igen dörren så att karmen gick sönder. Han slogs med sin bror som försökte förhindra honom att ta tillbaka dörren. Han försökte sticka hemifrån vilket vi förhindrade. Han var helt utom sig och alla var ledsna och förkrossade.
Vi vet inte om vi måste prata med en psykolog om honom. Vi behöver hjälp för att få honom att förstå att han inte kan göra och säga vad som helst till oss föräldrar. Han kallar oss och sin bror för det ena och det andra utan anledning. Han är väldigt känslig för kritik och är osäker, men också omtänksam och har en stark vilja. Sonen har många positiva sidor men när beter sig så här är det svårt att se dessa sidor.
I skolan verkar han bara gå runt och ha roligt och inte lägga så mycket tid på skolarbetet. Han ägnar sig mycket åt dator- och tv-spel samt kompisar. Det är normalt vid hans ålder men det börjar ta över. Han har alltid haft problem med gruppaktiviteter trots att han har spelat bas i en grupp i nära tre år nu. Han har flera kamrater men kan ibland vara för sig själv vilket verkar vara ett stort behov hos honom.
Min och min sambos förhållande har varit upp och ner under flera års tid. Det har varit mycket tjafs och bråk och vi kommer inte alltid överens om saker och ting. Det har påverkat vår son negativt. Nu behöver vi hjälp med att komma vidare. Ska vi söka hjälp hos Bup eller be skolan att de utreder om han har koncentrationssvårigheter och dyslexi? Jag känner mig vilsen, det snurrar när jag tänker på vår son och vår hemsituation.
En mycket orolig pappa
SVAR: Frågan är vad er son försöker säga er? Är det något han inte kan uttrycka med ord som kommer fram som ilskna utbrott?Är hans svårigheter med koncentration en nyckel till att förstå hans frustration? Känner han sig oförstådd av er?
Det är, för många, mycket obehagligt när en närstående blir våldsam. Även om din son bara är 13 år finns kraften i raseriet där och den kan skrämma. Inte sällan svarar man, som en ren reflex och som ett försvar, med samma mynt själv. Det är dock högst olämpligt och alldeles speciellt olämpligt är det i mötet med barn.
I lägen där er son blir rasande och förtvivlad är det säkert bäst att på alla sätt trappa ner det som sker. Ta inte bort dörrar, ta inte ifrån honom mobilen. Var lugna, var vuxna och låt det storma över utan att ni ingriper för mycket. Naturligtvis får han inte skada någon men i övrigt får man sträcka sig ganska långt för att inte öka på konflikten. Även om man tycker att det är oacceptabelt att slå i dörrar så kanske det kan få passera som prepubertalt beteende och som ett uttryck som han behöver. Bemöter ni honom med samma raseri och ilska samt våld så blir allt betydligt värre. Alltså: behåll lugnet och låt dörrarna smälla.
Ett annat bekymmer som verkar finnas är hans svårigheter att ta itu med saker som han inte tycker är roliga. Pressa honom så lite det går och låt även detta ligga på sparlåga. Kanske kan skolan hjälpa till istället med att komma i kapp? Så kan ni undvika konflikter hemma kring inlärning.
Jag skulle vilja föreslå er att prata med honom när han är lugn och på gott humör. Bemöt honom lugnt och intressera er för att förstå honom. Var tillmötesgående och vänliga och lägg all auktoritet åt sidan till förmån för ett öppet, inkännande hjärta. Skulle det inte blåsa över utan bli värre för honom så kan ni kontakta Nup – barn- och ungdomspsykiatrin – eller skolan för fortsatt vägledning.
Madeleine Gauffin Rahme
