FRÅGA: Jag är sedan några månader separerad från min man, och vi har också ett barn tillsammans, en son på två år. Vi hade ett mycket passionerat, om än stormigt, förhållande innan vi fick barn. Efter vår son föddes blev det mycket sämre med vår relation, och vi grälade mycket. Han hade även svårt att ta till sig sin son. Men det som gjorde att vi slutligen skilde oss var faktiskt en stor hög med småsaker, som fått enorma proportioner. Även efter vi har flyttat ifrån varandra, har vi fortsatt att ha en relation, det är på något sätt så att vi har svårt att vara ifrån varandra, och känslorna är fortfarande starka.

Men det vi är oense om förbryllar mig. Jag tycker att hans åsikter är ”onormala” i vissa avseenden. Jag vet att jag omöjligen alltid kan ha rätt, men jag förstår inte varför han tänker som han gör. Det gäller till exempel att han absolut ville att vi skulle ha hemligt telefonnummer. Jag förstår inte varför, vi har knappt haft en busringning. Han vill absolut inte heller att vi ska stå med på vår sons dagis kontaktlista som föräldrarna har – varför vet jag inte och han ger ingen förklaring, men blir väldigt arg när jag ifrågasätter.

Det är också sådant som att han vägrar att åka tåg, och blir mycket irriterad om jag gör det. Han tycker inte heller om att bjuda hem gäster, han vill mest hålla sig för sig själv trots att han är social på jobbet och så. Men det är som att det är någon sorts helig/förbjuden zon hemma. Något som också är konstigt är att han alltid måste ha radion på – jag får inte stänga av den. Är det tyst blir han jätteorolig. Ibland får man inte heller prata när det är någon viss låt för han lyssnar intensivt efter särskilda ord eller toner i den. Det är himla irriterande.

På ett sätt skulle jag vilja att vi kunde leva tillsammans, men dessa saker gör att det känns som en omöjlighet för mig. Han är totalt obeveklig i sina åsikter och vanor. Han var inte lika hård på dem i början av vårt förhållande.

Är detta saker man borde acceptera?

Hanna

SVAR: Det du beskriver är saker man inte bör acceptera. Att vara tvungen att ha radion på, att inte få åka tåg, inte bjuda hem vänner och bekanta och att ha hemligt nummer... Nej, det låter inte alls som det som ligger inom vad man kan kompromissa kring i en relation. Dessutom förmodar jag att det finns gott om ytterligare saker som det utövas kontroll kring. Närhelst det förekommer stark kontroll i relationen, det vill säga, när en vill utöva det och är obeveklig då bör man överväga huruvida denna relation ska fortsätta. Det brukar vara mycket svårt att ändra på det och den som ska kontrolleras hamnar ofta snabbt i underläge och utsatthet.

Att din före detta man dessutom blir arg/irriterad om han inte får/kan kontrollera det han upplever sig behöva är inget gott tecken.

Jag vill inte rekommendera dig att återta ett liv tillsammans så länge som han inte får hjälp med sina problem. Du har din son att tänka på och han bör inte utsättas för konflikter och bisarra beteenden.

Är ex-maken införstådd med att han har bekymmer? Eller tycker han att det är helt normalt att ha dessa beteenden i olika sammanhang? Rationaliserar han kring behovet av dessa? Hur ser det ut bakåt, har han haft dessa problem länge? Har det blivit värre och i större omfattning? Om det förvärras och breder ut sig alltmer är det allvarliga tecken på psykisk ohälsa – då måste han defintivt få hjälp.

Det är viktigt att du inte själv tar på dig hjälparrocken utan det bästa du kan göra är att förmå honom att söka hjälp själv. Man vänder sig till vuxenpsykiatrin eller till sin husläkare. Hans förmåga till insikt kring problematiken är det som avgör hans motivation till terapeutisk hjälp. Du får försöka prata med honom och se om han kan förstå att hans sätt att tänka, resonera och prata är bisarrt. Kan han inte det så får du släppa taget om tankar på att leva tillsammans igen. Hur sorgligt det än kan te sig för dig så är det verkligheten som du då får acceptera om du och sonen inte ska fara illa.

Madeleine Gauffin Rahme