FRÅGA: Jag önskar höra din åsikt om en nära anhörig. Hon är i 40-årsåldern, gift och har flera barn. Ända sedan barndomen har hon varit avundsjuk, speciellt på sin syster. Hon anser även nu att föräldrarna favoriserar hennes äldre syster då det gäller barnpassning, besök etcetera.
Hon hade under uppväxttiden svårt att få kamrater och numera finner hon fel på de flesta människor och drar sig inte heller för att påpeka det. Hon kan vara både elak och spydig och komma med allehanda beskyllningar, men tål själv inte att få kritik. Min uppfattning är att hon inte förstår hur illa hon sårar andra människor.
De senaste åren har hon mer och mer dragit sig undan andra människor. Hon är mer tystlåten och berättar mycket sparsamt om sin vardag. Efter en konfrontation för några år sedan har hon i dag bara kontakt med föräldrarna. Vid dessa kontakttillfällen, som alltid är på föräldrarnas initiativ, beskylls föräldrarna ofta för att inte ställa upp tillräckligt och också att de inte tidigare prioriterat henne. Makens släkt vill hon inte kännas vid alls.
Som nära anhörig känner jag en oro även för mamman som tar mycket illa vid sig då hon tycker att hon ställt upp likvärdigt för sina barn. Barnpassning har till exempel skett vid olika tidpunkter då systrarna inte haft småbarn samtidigt.
Då detta pågått under många år och tendensen är att det blir värre och värre undrar jag om hon kan lida av depression eller annan sjukdom. Eller är det här helt enkelt hennes personlighet? Vad kan man som anhörig göra? Hur kommer hennes barn att må om detta fortsätter?
Tacksam för råd!
SVAR: Din släkting tycks lida av inre svårigheter. Vad detta kan vara, mer specifikt, är olämpligt att uttala sig om med så lite av bakgrund. Klart tycks ändå vara att hon har svårigheter i kontakten med andra människor, att hon upplever eget tillkortakommande och att hon tycker att hon kommer sist på prioriteringslistan hos andra människor.
Avundsjuka uttrycks ofta med förakt och viss aggressivitet och handlar oftast om en känsla av att man själv inte fått tillräckligt. Då orkar eller vill man inte heller se andra få. Det gör för ont. Det kan vara en anledning till att hon nu dragit sig undan.
Känslan har säkert sin grund i barndomen och följer henne fortfarande. Det barn hon en gång var upplevde att hon inte fick det hon behövde, men känslan som kommer i nuet ter sig som att det handlar om här och nu. Det kan det naturligtvis göra men ofta har våra svårigheter som vuxen rötter långt bakåt.
Utifrån det du skriver finns det ingenting som skulle tyda på att hennes barn far illa. Det är ju möjligt att hon på ett bra sätt klarar av att vara mamma. Bakom fasaden ser vi sällan. Det är alltid mycket lite vi kan göra om en person inte vill öppna sig och kommunicera med oss.
Vill du ändå försöka hjälpa henne och barnen så får du försöka närma dig henne med goda intentioner och ett gott hjärta och låta det ta tid. Säkert är hon på sin vakt om det har funnits svårigheter i kontakten innan – därför behövs tid för att hon ska kunna lita på dig.
Vi människor gör nästan alltid så gott vi kan och när vi inte gör det så finns det en anledning. Det bortförklarar inte våra dåliga handlingar mot våra medmänniskor men gör det lättare att inte vara dömande i våra attityder.
Madeleine Gauffin-Rahme
