FRÅGA: Jag har en son på åtta år med en man som varit sjukskriven för utmattningsdepression sedan sonen var liten. Mannens sjukdom blev till slut för mycket för mig. Jag och sonen var tvungna att anpassa oss, till exempel genom att smyga på tå för att det skulle vara lugnt hemma. Mannen visade också tendenser till svartsjuka gentemot vår son. När sonen var fem år lämnade jag mannen.
Nu är pojken hos sin pappa två nätter varannan vecka och tre nätter varannan vecka. Mycket beroende på att jag ska få vardagen att gå ihop. Skulle jag vilja ha sonen mer så verkar pappan inte ha något emot det.
Tyvärr verkar pappan försumma pojken. När jag frågar sonen om han någon gång får kramar av pappan så säger han ”Nej”. Många gånger hoppar de över frukosten för att pappan inte verkar ha lust att fixa till något. Till saken hör också att pappan är en pedant ut i fingerspetsarna och har väldigt svårt med kladd. Så jag misstänker ibland att det är därför som sonen inte får någon frukost. Resten av måltiderna äter de jämt på restaurang och de dagar som han har hela dagar, vilket som tur är endast inträffar vid skollov, äter de endast en gång per dag. Då sonen klagar inför mig försöker jag ta upp det med pappan, men jag vill inte bråka för mycket heller.
Hur ska jag göra? Ska jag bara luta mig lugnt tillbaka och låta pappan göra som han vill? När sonen är hos mig så kramar jag honom så ofta jag kommer åt. Men jag blir så ledsen när jag vet att han blir kärlekslöst behandlad. Pappan verkar inte kunna tänka sig in i pojkens behov. Tar min son skada av detta? Jag försöker själv prata mycket med pojken och frågar mycket och har lätt för att tala om vad han känner. Han verkar må bra, tycker jag, han verkar ta för sig i skolan och verkar vara populär. När det gäller pappan ser han ofta jättetrött ut vid lämningen och sonen är ”uppe i varv” och har en massa överskottsenergi, vilket till viss del beror på att han skärper sig när han är med sin pappa, tror jag.
Rådvill
SVAR: Nej, du ska inte lugnt luta dig tillbaka och se på medan din son inte har det bra. Att pojkens pappa inte fungerar som han ska får inte drabba barnet. Uppenbarligen klarar han inte av att ta hand om sitt barn på det sätt som vore adekvat. Han kan, enligt det du skriver, inte erbjuda den känslomässiga och fysiska närhet som ett barn behöver och han klarar heller inte av vardagliga bestyr som att ordna måltider.
Det är inte alls att bråka, som du skriver, att påpeka brister i din sons tillvaro hos sin pappa. Det är att lägga sig i på ett fullkomligt relevant sätt. Över huvud taget är vi alldeles för rädda att lägga oss i och påpeka när vi ibland ser att barn inte har det bra med sina föräldrar. Barn är oerhört utsatta, därför måste vi säga ifrån om vi ser att de far illa.
Det låter som om det bästa vore att sonen kunde vara mer hos dig och mindre hos pappan. Kanske en dag per vecka hos pappa är mer lagom? På så sätt bibehålls en kontakt men ditt barn hinner inte fara illa. Ett dygn kanske pappan klarar på ett sätt som också innebär att de två kan ha det bra. Bättre ett dygn med kvalitet än tre dygn som inte alls går bra. Pappan blir måhända lättad av att bli avlastad om det nu är så att han inte orkar på ett bra sätt. Barn ska vara där de har det bäst – de vuxna får stå tillbaka med de egna behoven till förmån för barnets väl och ve. Du hittar förhoppningsvis andra sätta att lösa dina vardagsproblem på.
Madeleine Gauffin Rahme
