FRÅGA: Min särbos son har jättesvårt med att hans pappa har en relation. Det var tio år sedan särbon lämnade sonens mamma, så det är rimligen inte det som är problemet. Sonen, 13 år, bråkar och beter sig med det uttalade syftet att han kommer att fortsätta så tills hans pappa ”ger upp” mig.

Vi har varit ihop i sex månader. Särbon är noga med att låta sonen komma till honom lika ofta som förut, det vill säga varje vardagskväll och alla helger, för att han inte ska känna sig undanskuffad. Vi har också gjort roliga saker tillsammans och det har periodvis fungerat bra.

Förra helgen rasade ungen igenom igen, sparkade på sin pappa och uttalade hotelser avsedda för mig.

Vad är rätt och fel? Ska man låta barnen bestämma att man inte ska ha någon relation? Hur bör särbon agera? Hur ska jag bete mig mot ungen? Ska man ta sådana hänsyn mot barnet att han aldrig behöver träffa mig över huvud taget? I min förra relation träffades vi aldrig tillsammans med barnen eftersom han inte ville ”tvinga dem till något de inte valt själva”, trots att vi var ihop i fyra år. Det kan väl inte heller vara riktigt?!

Jag har en son som är 14 år som bor hos mig på heltid. Han beter sig inte alls på det här sättet.

Tacksam för svar. Grubblar ihjäl mig.

Maria

SVAR: Jättesvårt detta med dina och mina barn. Ett evigt dilemma som kräver att de vuxna är oerhört vuxna – och det är vi ju inte alltid.

Ja, man kan undra vad pojkens starka reaktion står för. Att han sparkar sin pappa låter förstås helt oaccpetabelt. Likaså att han uttalar hotelser och annat otrevligt. Är han rädd att förlora pappa? Hur har pappans tidigare relationer sett ut? Har pojken farit illa då på något sätt?

Barn är så olika. En del är lugna, trygga och stabila. Andra är känsliga och oroliga små själar som behöver mycket trygghet från föräldrarna.

Jag skulle nog vilja förelslå dig att träffa pappan när sonen inte är med. Av någon anledning klarar pojken inte av detta som ni vuxna har för er. Det är klart att man kan säga att ”det får han tåla, det får han ta, vuxna har rätt till ett eget liv” och så vidare. Men pojken har faktiskt inget val. Han är beroende av föräldrarna.

Mitt förslag är alltså att du backar kraftigt. Säg till pojken att du förstått att han tycker detta är jättebesvärligt och att du inte tänker vara där på ett bra tag. Att du inte tänker vara där när pojken är där. Respektera sedan detta och hitta andra möjligheter att träffas. Kanske kan pojkens föräldrar diskutera om han ska vara mer jämnt tidsmäsigt hos dem båda? Om det är möjligt för dem.

Jag tror detta kommer att lugna ner honom, dig och pappan. Då har ni också en chans att umgås och lära känna varandra på ett litet långsammare sätt – det kan ha sina fördelar för alla inblandade.

Skynda alltså långsamt så barnen hinner vänja sig vid allt det som en ny relation i förälderns liv innebär. Barn blir sällan speciellt glada över det och det kan man lätt förstå.

Madeleine Gauffin Rahme