FRÅGA: Jag är en tjej på drygt 30 år. Jag har två barn och en underbar sambo. Vår relation är nog den bästa jag haft. Harmonisk och trygg.
Jag har dock ett problem. Jag har flera gånger under mitt liv haft kontakt med psykiatrin, av olika anledningar. Det har växlat mellan olika sorters relationsproblem. Oftast har terapin avslutats utan någon riktig lösning på problemet, för det mesta genom att jag låtit det hela rinna ut i sanden.
Den senaste tiden har jag kommit till insikt om att jag har flera personlighetsdrag, som gör att jag får alla de andra problemen i mitt liv. Och jag undrar om jag egentligen inte borde få hjälp med dem, i stället för att vänta på de “vanliga problemen” när de kommer. Det känns som fel ände liksom.
De sidor hos mig, som jag tror är källan till många av mina problem, är att jag ofta känner mig uttråkad. Det är så pass jobbigt att jag kan likna det vid ångest, när jag blir uttråkad. Och jag jobbar då intensivt med att häva den känslan. Jag känner mig också nästan alltid rastlös så fort jag inte gör något. Också detta är påfrestande.
Sedan är jag impulsiv. Det upplever jag själv i och för sig som något positivt men det gör inte alltid min omgivning och det går inte att bortse ifrån att det ibland skapar en del jobbiga situationer.
Något som skrämmer mig mycket är att jag dras till läkemedel, som lindrar min rastlöshet och dämpar mitt behov av att alltid behöva göra nåt. Det spelar mig mindre roll vad det är för något, bara det är något som lindrar ovanstående.
Jag kan känna igen detta från när jag var 12-13 år då jag inombords kände likadant. Jag hade då samma tankesätt: jag försökte hitta “något” som kunde lindra mina känslor. Jag vet att jag drack mycket te. En dag räknade jag till 14 gånger då jag gjorde te, jag tyckte att det på något sätt lindrade.
Jag kunde även bada mycket, fem-sex gånger om dagen. Inte för att bli ren, utan för att ha något att göra, och värmen gjorde mig avslappnad.
Shopping skapar också en känsla av att må bra hos mig.
Jag verkar ha svårt att uppleva njutning av “vanliga” saker. Jag har upptäckt det under fikasamtalen på jobbet. Jag kan inte dela deras engagemang eller tycka att de sakerna känns “tillräckliga”. Det kan vara allt från att vila på soffan efter jobbet, åka ut till landet, sitta och prata länge med en vän i telefon, gå på promenad, inreda och så vidare.
Jag har vid flera tillfällen varit otrogen. Trots att jag tycker att det är destruktivt och något dåligt. Men jag har haft svårt att låta bli.
Jag har i mitt sökande efter svar stött på diagnosen adhd och tycker att jag känner igen mig i merparten av dessa symtom . Min vårdcentralsläkare skrev remiss till psykiatrin, där jag gått tidigare. Men de avslog remissen. De sa att de kände mig, och det fanns ingenting som tydde på att jag hade adhd.Jag blev så besviken, för det kändes som jag var dömd till att så småningom förstöra mitt liv på grund av detta.
De gånger jag varit där har jag aldrig berättat om dessa “skamliga beteenden”. Jag har heller aldrig pratat om de andra dragen, för jag trodde att alla kände så, att man fick stå ut med det. Att andra människor var duktigare på att hantera det.
Hur ska jag göra för att få en adhd-utredning?! Eller tror du att mitt problem egentligen är något annat? Jag ska tillägga att jag till det yttre nog inte passar in på adhd-bilden. Jag är välutbildad, har ett bra jobb, är snäll, har en lugn fasad, är noggrann och ordentlig. Jag är en tävlingsmänniska och tycker om att prestera. Men som jag har förstått behöver man inte vara kriminell och slå på saker hela tiden för att få diagnosen.
Jag tar tacksamt emot råd. Jag är rädd att jag för eller senare kommer att förstöra mig och min familjs liv.
Fröken bråttom
SVAR: Det låter som att det nu är dags att på allvar ta itu med de bekymmer som orsakar dig mycket vånda och oro. Du upplever uppenbarligen en hel del ångest som du har olika sätt att döva. I detta är du uppfinningsrik. Du har upptäckt att shoppning, läkemedel och otrohet kan trösta och hjälpa dig att skingra de känslor som du inte orkar bära och befatta dig med. Du blir uttråkad och rastlös och hittar sätt att komma bortom detta.
Vi ser alltid till att vi slipper uppleva svåra negativa känslor – detta är försvarsmekanismer som har till uppgift att skydda oss från obehagliga känslor. Det är bra på många sätt, men när vi blir upptagna av att försvara oss från obehagligheter – ja då har det blivit för mycket. Då missar vi själva livet medan vi håller upp sköldar mot omgivningen.
Du bör definitivt söka hjälp och denna gång ska du hålla fast vid den terapi du hittar som du tycker känns bra.
Jag tror du ska gå på den känsla som du beskriver i slutet av brevet: att du på grund av dina bekymmer riskerar att sabotera för dig själv i livet. Ta det på allvar och sök upp en psykoterapeut. Ge inte upp utan ge dig en uppriktig chans denna gång med att gå till botten med vad det handlar om. Säkert ligger orsaken till dina bekymmer långt bak i tiden – ofta är det svårt att på egen hand hjälpa sig med den typen av bekymmer som du beskriver.
Lycka till och ta tag i dina möjligheter redan idag!
Madeleine Gauffin Rahme
