FRÅGA: I tio år har jag varit tillsammans med en man som är gift. Han är min kärlek, min vän, min passion, min själsfrände, min samtalspartner med mera. När vi träffades kändes allt naturligt. Förutom en stor passion, som finns kvar, kändes det som om jag letat efter honom hela livet.
Jag berättade allt för min dåvarande man. Det var viktigt för mig att vara ärlig mot honom. Vi skildes. Mannen jag träffat blev en utlösande faktor för mig. Jag kände också att jag inte ville börja leva ett dubbelliv. Mina barn var då 17 och 14 år.
När mannen jag träffat berättade för sin fru att han träffat mig efter 30 års äktenskap, fick hon ett sammanbrott. Det blev en chock för honom. Efter cirka ett år försökte han återigen att bryta upp. Vi bodde ihop en vecka tills han flyttade hem igen på grund av – som han sade – kaos hemma. Då talade han med sina barn om mig. De var förstående.
Liknande situationer har uppstått ett par gånger. Sedan några år tillbaka har han inte gjort några ytterligare försök att bryta upp. Vi träffas så fort det finns möjlighet. Det rullar på och vi kommer nog inte längre tror jag. Han säger att slutet på vår relation är om hans fru får veta att vi fortfarande är tillsammans. Han säger också att hon inte klarar sig själv utan honom.
Jag älskar honom, men känner mig ibland låst i situationen på något sätt. Det känns som om det borde hända något, som förändrar saker och ting. Jag har ett mycket bra självständigt liv i övrigt med mina barn, deras sambos, mitt arbete, mina intressen, vänner med mera. Jag har en bra postäktenskaplig relation med min före detta man. Jag känner ofta att jag gjorde rätt som var ärlig mot honom.
Det finns ju en anledning till att jag skriver till dig: Jag har ibland svårt att acceptera det hyckleri det innebär att mannen i mitt liv inte är ärlig utan lever ett dubbelliv där jag inte officiellt finns. Jag kan ibland bli arg på att hans fru ska skyddas. Jag reagerar också ibland utan förnuft med att bli jättearg, till exempel när mannen och hans fru ska resa bort. Han säger att han älskar mig, att jag är den enda för honom men att vi måste acceptera situationen som den är nu och vara hoppfulla om framtiden.
Varför räcker inte det för mig? Varför räcker det inte för mig att den jag älskar älskar mig? Varför vill jag att vi ska kunna göra saker tillsammans? Borde jag inte hålla till godo med hur situationen är och acceptera de villkor som gäller? Borde jag se det mera som att vi är två om detta och att vi tillsammans skyddar hans hustru för att det är nödvändigt?
Eller har jag blivit “blind”; ser jag inte att jag är på väg mot ett “stup”?
55+
SVAR: Du längtar efter att leva med denne man helt och fullt och att få vara tillsammans på ett sätt som nu är omöjligt på grund av mannens behov av att skydda frun. Är det så? Är det han som vill skydda henne? Från vad, undrar jag. Eller är det sina egna skuldkänslor han inte vågar möta när han deklarerar att han vill skiljas och möts av sin frus anklagelser, ilska och ledsenhet? Vad handlar detta i grunden om?
För mig låter det sorgligt för er båda att tiden går och att hänsyn i första hand tas till mannens fru. Varför är hennes känslor och liv mer värt i bådas ert perspektiv än era liv och drömmar?
Det är så det är, eller hur? Sanningen och verkligheten är den att mannen fortsätter välja sin fru framför dig. Det är i första hand gentemot henne han visar lojalitet och sympati. Samtidigt är han svekfull och falsk mot sin fru i det fördolda. De åker på resor tillsammans – alltså måste de ha trevligt tillsammans.
Du kan bara bestämma hur du vill ha det nu och framöver. Det är helt rimligt och inte alls alltför krävande att vilja ha hela kakan – men då måste du flagga för det. Du måste vara beredd på att förklara dig och möjligen ställa ultimatum. Kanske är det just det som mannen behöver; en puff framåt så han vaknar till, samlar mod och tvingas till ett beslut.
Hela läget är definitivt inte bra för någon av er tre. Mannen lever ett medvetet dubbelliv med lögner och osanningar. Det mår han inte väl av. Hans fru är förd bakom ljuset och utsatt för falskhet – det är inte alls bra. Du å din sida tvingas vara hemlig och osynlig med din kärlek. Det känns ofta fördömjukande att spela andra fiol.
Något eller någon borde sticka hål på hela denna bubbla av osanning och lögn så att sanning och det verkliga kommer i dagen. Det är obehagligt och det stormar ett tag. Sedan drar ovädret bort, lugnet kommer och allt måste anpassas till det nya. Var inte rädd för det. Du har bara ett liv – kanske bäst att förvalta det och försöka få det du längtar efter?
Madeleine Gauffin Rahme
