Tack för alla mejl och brev med intressanta synpunkter och funderingar kring frågor och svar! Det är roligt att så många tar sig tid att skriva och fint att få ta del av det som väcks hos er läsare.
Senast det hettade till på läsarfronten var en fråga och svar kring en manlig läsare som hävdade att kvinnor bara vill ha tuffingar till män. Varför är det så, undrade han och upplevde ett problem kring detta eftersom han själv definierade sig som snäll, ordentlig och trevlig. En sådan som kvinnor, enligt brevskrivaren, inte vill leva med.
Mitt svar blev att så förhåller det sig inte.
På mitt svar reagerade en hel del män och svarade att kvinnor söker visst tuffa män och de andra göre sig knappast besvär. Vi kvinnor säger en sak men vill ha något annat sägs det i breven.
Kvinnorna som hörde av sig tycker däremot att kvinnor är nyanserade i sina partnerval.
Har män en helt snedvriden uppfattning kring kvinnors ideal eller har kvinnor osedvanlig dålig självinsikt?
Självklart är det varken det ena eller andra.
Vad gör att vi uppfattas som tafatta, tråkiga, tuffa självsäkra och arroganta?
Förklaringen ligger naturligtvis i betraktarens öga. Om jag är osäker och tillbakadragen kan en positivt självmedveten person, som inte gör sig mindre än vad han och hon är, av mig uppfattas som stöddig och jobbig.
Hur väljer vi överhuvudtaget partner?
Vi väljer med hjärtat - på gott och ont. Ibland kan man dock tycka att det vore klokt att koppla på huvud och förnuft och göra upp listor på vad man behöver och inte behöver i en relation och någorlunda hålla sig till dem.
En kombination av intuition, hjärta, reflektion och ett visst distanserat bedömande av den andras tillkortakommande och hur det ska påverka mig och ett eventuellt oss, vore det allra bästa.
Vi förälskar oss för att hon är söt och rolig eller för att han är humoristisk och karismatisk. Men mycket och kanske till och med det mesta sker på ett djupt omedvetet plan och här spökar förstås våra gamla familjekonstellationer; mamma och pappa och hur deras relation såg ut.
Vi söker ofta det välbekanta, det i igenkännandet trygga och säkra. Även om detta kan vara destruktivt så är det det vi identifierar oss med och det vi längtar efter. Var pappa tillbakadragen, osäker och ängslig söker vi gärna omedvetet en sådan partner.
Ibland attraheras vi av en otillgänglig och svårfångad person. Vi söker då den mamma eller pappa som varit distanserad och svårnådd på olika plan under vår barndom.
Andra gånger kan vi söka en partner som har de egenskaper vi själva skulle vilja ha - då känner vi oss kompletta. Ytterligare andra gånger söker både män och kvinnor en partner som inte beter sig väl eller behandlar oss bra.
Varför väljer vi då så destruktivt?
Det handlar om den egna låga självkänslan. Med en partner som är sämre än oss själva kan vi framstå som bättre, snällare, klokare och så vidare. Vi kan klaga och kritisera den där dåliga personen vi lever med och då känns allting lite lättare. Då blir det nämligen inte jag själv som ställs under min egen lupp och observeras av mig utan den andra. Den människan kan man skylla på. Kanske tycker man inte heller att man är värd bättre. Självkänslan är så usel att man inte kan förmå sig till att rikta intresse mot potentiella partners av ens egen kaliber.
Vissa med klen självkänsla väljer partners som kan beundra dem och backa upp deras svaga självbild. De blir till partnerns stöttande jag och blir låsta i den funktionen.
Trots allt väljer vi så gott vi kan och utifrån de förutsättningar som finns.
Kanske vi äntligen vid mogen ålder är så insiktsfulla kring oss själva och våra behov att vi kan välja passionerat, klokt och bra.
