FRÅGA: Hej SvD! Min kära pappa fyller 70 år snart och börjar därmed helt naturligt att närma sig ålderns höst. Men takten han åldras i har ökat i tempo på sistone och börjar oroa mig, inte minst därför att han lider av sömnbrist som jag tror påverkar honom väldigt mycket.

Visserligen har han alltid sovit ganska lite, varit något av en arbetsnarkoman etc men det känns som att det är först nu denna sömnbrist börjar ge resultat i form av att han blir påtagligt mer disträ, förvirrad och trött helt enkelt. Han har fortfarande en relativt stark kropp, äter kosttillskott och äter väldigt hälsosamt, fast extremt oregelbundet. Han dricker nästan ingen alkohol och tidigare har folk ofta blivit förvånade över hans ålder eftersom han ser yngre ut. I dagens samhälle är det ju heller ingen regel att en 70-åring ska anses eller är ”gammal” på samma sätt som förr.

Han lägger sig oftast mellan 2 och 4 på natten och får mellan 3 och 5 timmars sömn gissar jag. Vissa nätter sover han inte alls, vilket känns farligt både för honom själv och andra när han kör bil etc. Jag har förstått att sömnbehovet minskar med åldern, men inträder detta redan vid 70?

När det gäller mat etc är han alltid öppen för förslag och nya idéer kring vitaminer, kosttillskott etc men när det kommer till sömnbristen är han helt obeveklig och blir irriterad eller känner sig kritiserad så fort jag tar upp det. Samtalet slutar ofta med att han anser att jag är ute efter förändra hans person, inkräktar på hans integritet etc.

Till saken hör att han även lever i stor oreda. Varje yta, skåp eller annat utrymme är fyllt till bristningsgränsen med alla möjliga och omöjliga saker, och trots att han levt på gården i drygt tio år har han fortfarande inte riktigt ”flyttat in” vilket han även själv öppet erkänner är ett problem som stressar honom konstant. Kombinationen av sömnbrist, brist på överblick av alla saker och allmän stökighet på gården känns knappast som en bra grund för en trygg ålderdom, och det jag undrar är vad man som anhörig kan göra. Oredan på gården hjälper jag honom med ofta, men nästa gång jag kommer tillbaka är det lika stökigt igen och pappa går runt och känner sig maktlös eller överväldigad av mängden saker runtom honom, som han i princip vägrar rensa ut.

Han har på sistone slutat vara kategoriskt emot idén om att söka psykologhjälp, men han bor långt ute på vischan och även om han skulle besluta sig för att söka hjälp skulle det vara mycket svårt på grund av de långa avstånden till städer.

Eftersom jag varken kan eller vill vara hans ”psykolog”, undrar jag om ni har nån idé om vad som kan göras. Jag vill ogärna stå och passivt se på denna utveckling, som isolerar honom och inte gör hans liv särskilt meningsfullt. Själv brukar han avfärda det mesta med att konstatera att han blivit gammal, det är inget att göra något åt etc - men det känns som att det är hans psykiska tillstånd eller depression snarare än hans ålder som styr hans liv. Tack på förhand!

OROLIG SON

SVAR: Hej! Du oroar dig för din pappas mående och han värjer sig för din alltför stora inblandning. Åtminstone är sömnbristen något han inte vill att du ska komma nära. Det är mycket individuellt hur mycket sömn man behöver men 3-5 timmar låter onekligen i minsta laget. Å andra sidan kanske han vant sig vid detta och fungerar bra ändå. Din pappas bekymmersbild, som du beskriver den, kan ha flera orsaker. Möjligen har hans kroniska sömnbrist (om det är en sådan) tagit ut sin rätt nu och orsakar honom bekymmer. En annan förklaring kan vara nedstämdhet och ytterligare en annan begynnande åldersdemens. Det finns naturligtvis många fler möjliga förklaringar men det lönar sig knappast att spekulera i fler.

Oredan i hemmet kanske verkligen är övermäktig att ta itu med för en person. Kanske vet han inte var och hur han ska börja. Du hjälper honom med det du kan men kanske kan du göra ännu mer på denna praktiska front om han kan och vill ta emot hjälp från dig. Du skulle möjligen kunna strukturera upp arbetet på gården/i hemmet och göra en gemensam planering för hur det ska bli klart hemma hos din pappa.

Det vore säkert klokt med ett läkarbesök. Om din pappa tillåter kan du vara med och uttrycka din oro. Vid ett läkarbesök skulle ni ha möjlighet att beskriva symptom, oro och bekymmer såsom din pappa upplever det och det du ser som du undrar över. Man skulle då kunna se om man behöver gå vidare med utredning av din pappas symptom.

Vill han inte ha hjälp utifrån av något slag måste man förstås accepetera det och prata med honom om vad han vill att du bistår med. Har du en nära kontakt med din pappa ska det säkert gå att komma till tals med honom och hitta en lösning som passar din pappa och som gör dig trygg i förvissningen att han har det han behöver.

Lycka till!

MADELEINE GAUFFIN RAHME

Madeleine Gauffin Rahme är psykodynamiskt utbildad psykolog och psykoterapeut.

Madeleine Gauffin Rahme är psykodynamiskt utbildad psykolog och psykoterapeut.

Foto: Jurek Holzer