FRÅGA: Jag är orolig för min bäste vän. Han är gift småbarnspappa, strax under 40. Jag har känt honom i fyra år och under den tiden har han varit en mycket snäll människa, lugn, med en avslappnad livsinställning och en stor välvilja gentemot sina medmänniskor.

För några år sedan slutade han arbeta åt andra och investerade hela sitt sparkapital i aktier i ett företag. Det gick inte bra – företaget lurade investerarna och aktierna blev i stort värdelösa.

Företaget omorganiserades och min vän investerade igen, nu med lånade pengar. Det gick inte bättre denna gång och nu finns inga tillgångar kvar, bara skulder i miljonklassen. Jag tyckte att det verkade otroligt självdestruktivt.

Samtidigt har ett begynnande hälsointresse tagit formen av mer och mer fixa ideer. Det verkar vara något slags fanatiskt ”renhetsideal” kombinerat med helt orealistiska idéer om att bli rik.

Han verkar också totalt sakna omdöme om andra människor och engagerar sig i affärsprojekt med oseriösa och opålitliga personer. Enligt frun började min väns hälsointresse när han blev pappa.

Han har nyligen varit på affärsresa utomlands och nu när han är hemma igen, gör han inget för att dölja för frun att han varit otrogen. Snarare berättar han för henne om det, på ett så sårande sätt som möjligt. Han får också vredesutbrott för småsaker och verkar helt sakna sjukdomsinsikt.

Jag har skrivit mejl till honom och sagt att jag är orolig och att jag alltid kommer finnas till hands om han behöver mitt stöd. Frun har föreslagit att de ska söka professionell hjälp, men han vägrar att tala med någon och vill heller inte prata med mig.Jag förstår att jag inte kan göra så mycket mer. Eller kan jag det? Enligt en kamrat som är psykolog är detta beteende inte grund nog för vårdintyg.

Vad tror du har hänt med min vän? Han är inte samma människa.

Orolig vän

SVAR: Du har förstås helt rätt när du tänker att det inte finns så mycket mer att göra än det du redan gjort och gör. Din väns beteende kan endast förstås som att något händer inom honom som gör att han blir som en annan person. Det låter som att han delvis tappar kontrollen i olika sammanhang, att det går över styr inombords och att han har en vrede som ligger strax undet ytan som väcks av småsaker och kommer ut som irritation.

Det lönar sig knappast att spekulera i de bakomliggande orsakerna – vill han inte anförtro sig åt dig så blir det så småningom tomt i er kontakt. Du kan tala om för honom att du alltid finns till hands och att du förstår att han har det svårt, men att du inte kan hjälpa honom om han själv inte vill det. Det är säkert just detta som du redan gjort. Kanske kan du vara ett stöd åt hans familj - beroende på vilken kontakt ni haft förut.

Det är plågsamt att se hur nära vänner och familj beter sig destruktivt – ofta kan vi inte göra så mycket om de inte själva medverkar. Det är bara när en person utgör verklig fara för sig själv eller för andra som vården kan gripas in med tvångsåtgärder.

Madeleine Gauffin Rahme