FRÅGA: Jag ska göra en lång historia kort. Jag har en syster som står mig mycket nära, vi har alltid delat allt i livet. Hon har nu två barn som hon fått inom två år. I och med den första graviditeten och förlossningen drabbades hon av en mycket jobbig depression. Hon har fått diagnos och hjälp för detta och går fortfarande hos psykolog för att bearbeta saker och ting. Hon har förbättrats radikalt, vilket känns mycket skönt. Ett par stötestenar kvarstår och det verkar mycket svårt att komma vidare med dessa, som jag uppfattar det. Därför vill jag gärna ha ditt råd.
Hon vill inte vara ensam med barnen, inte ens ett par timmar. Hon klarar av allt praktiskt under dessa timmar, men säger sig må dåligt och bli stressad. Hon orkar inte med att tvååringen blir trotsig och att den lille skriker samtidigt, samtidigt som hon ska fixa mat och sköta hemmet. Ofta slutar det med att hon sitter och gråter. Detta är inte bara en börda för henne utan blir det även för mig och hennes man som alltid vill hjälpa till och avlasta. Han pusslar och ordnar en hel del så gott han kan med sig sitt relativt krävande jobb för att ge den avlastning han kan i hemmet, men bara en kan ju vara föräldraledig åt gången.
Trots hans pusslande ringer hon honom på jobbet och är mycket nedstämd och berättar att hon inte fixar att vara själv med barnen. Det gör honom orolig (så klart). Eftersom jag vill vara ett gott stöd släpper jag allt vad jag har för händer och rusar till understöd. Jag har under hösten tillbringat åtskilliga timmar i telefon som en samtalspartner.
Samtidigt vill hon absolut inte att hennes man ska tala om för mig när hon mår dåligt. Men jag tror faktiskt att han berättar detta för mig för att han själv behöver det och inte bara för hennes skull, vilket jag har sagt till henne. Det tycker hon inte känns bra, för då tror hon att hon är “jobbig”. Som lök på laxen vill hon helst inte be någon om praktisk hjälp.
Hon verkar inte förstå att hennes nedstämdhet är belastande och tung även för oss andra. Hon kan vara mycket klarsynt kring sin nedstämdhet i övrigt och inse att hon inte agerar rationellt i flera fall, men jag tror inte att hon till fullo inser vilket lass hennes man (och jag) drar mentalt. Går det att hitta en lösning på sådant?
Min enklaste beskrivning av situationen är att hon helt saknar “djävlar anamma” när det gäller att vara själv med barnen, vilket hon trots allt bara är en dag i veckan plus eftermiddagar. Hur gör vi? Ska jag sluta åka ut till henne när hon känner sig ensam?
Och till slut det viktigaste av allt: hur lär man sig att hantera en känsla av ensamhet? Hon är i realiteten inte alls ensam då hon har både vänner och familj runt omkring sig.
Hoppfull på västkusten
SVAR: Jag tror man måste ta din systers oro och känsla av att inte klara av sin situation på allvar. Hon tycks ha det mycket svårt med tilltro till sig själv och kanske känner hon sig mycket ängslig och rädd att hon helt ska misslyckas med att ta hand om barnen.
Man bör nog erbjuda all hjälp som går att uppbåda. Det är två mycket små barns liv och vardag det handlar om och för att de inte ska fara mer illa än de gör, skulle jag verkligen vilja rekommendera dig att ställa upp allt vad det går. Det är knappast tryggt och bra för så små barn att uppleva sin mamma, som då är den enda närvarande vuxna, som helt fallerande i sin vårdarroll. Barn upplever då, att det inte finns någon där för dem, som tar hand om dem och de blir förstås helt utsatta. Din syster blir som ett barn till som man måste ta hand om – så ska det inte vara för små barn.
Förhoppningsvis kommer det så sakteliga att bli bättre men jag skulle tro att det tar tid tills din syster återhämtar sig. Till dess måste ju någon finnas där för barnen. Är din syster sjukskriven? Om inte så kanske det vore lämpligt. Då skulle någon av er kunna gå in och ta hand om barnen och hon fick slippa ta mer ansvar än hon klarar av.
Vet du varför hon upplever att hon inte klarar sig och vad det är hon känner när det blir så att hon bara sitter och gråter? Är hon rädd att något ska hända? Är hon rädd att hon ska tappa kontrollen?
Ni bör försöka hitta en praktisk lösning på detta. Kanske kan ni gå omlott – du och hennes man – för att undvika att hon blir själv med barnen, vilket uppenbarligen är ångestladdat för henne. Avlastning och vila samt att hon får adekvat och kompetent hjälp att förstå sig och sitt dilemma är andra verktyg för att komma tillrätta med detta svåra läge.
I väntan på att det ska bli bättre bör man alltså finnas där som massivt stöd för framför allt barnen. Det rör sig trots allt om en kort period i livet och nu är hjälpbehovet både akut och stort. Säkert kan hon vara en fin och bra mamma när det finns stöd omkring henne.
Skulle det inte bli bättre inom tre, fyra månader bör man söka mer hjälp. BVC kan säkert hjälpa till med bra kontakter. Ibland kan kommunen erbjuda hjälp av konkret och praktisk art.
Det gäller bara att flagga för behovet. Där kanske ni får köra över din systers ovilja att be om hjälp, eftersom det är två små barn inblandade, som inte på något sätt kan göra sina röster hörda och som riskerar att få det svårt om de inte får trygghet och stabil, vuxen närvaro.
Madeleine Gauffin Rahme
