Han har ingen respekt för mig längre.

FRÅGA: Jag har en son på 17 år som totalt saknar ambition. Det enda han är intresserad av är att köpa kläder och gå på fester. När han är hemma sitter han framför datorn och antingen spelar något spel eller är inne på facebook.

Jag är sambo sedan sju år och har ett bra förhållande. Min son har en mycket god relation med min sambo och båda har stor respekt för varandra. Jag måste säga att jag älskar min son oändligt och har gjort allt för honom för att han aldrig ska sakna något eller känna sig oälskad. Han gick ut nian med väldigt höga poäng och kom in på naturvetenskapliga linjen på ett bra gymnasium. Förra året fick han också bra betyg, men i år har han totalt tappat intresset för skolarbetet och riskerar att få Icke godkänd på vissa ämnen.

Jag är desperat och vet inte hur jag ska motivera honom. Jag pratar med honom hela tiden om hur viktigt det är med utbildning men det enda svar jag får är: Jag SKA plugga. Han öppnade inte ens en bok under hela förra terminen. Av oro skrev jag till hans lärare och undrade hur det gick för min son. Svaret jag fick gjorde mig förtvivlad; min son riskerar att inte få godkänt i vissa ämnen.

Nu har jag anlitat privatlärare för att hjälpa honom men vet inte om det är rätt att göra så för han måste vara motiverad själv. Han har ingen respekt för mig längre och gör som han vill. För någon vecka sen kom jag på att han röker cigaretter och försvarade sig med att ALLA i skolan gör det. Jag orkar inte se min son förstöra för sig själv men vet inte hur jag ska göra för att hjälpa honom. Han är väldigt begåvad och en fin kille men jag har märkt på sista tiden att han lever i en dröm och har ingen kontakt med verkligheten.

Allt ordnar sig enligt honom. När jag frågar hur blir han arg och säger att jag inte fattar någonting. Snälla vad ska jag göra? Var kan jag vända mig för att kunna hjälpa min son så att han förstår?

Anonym

– – –

SVAR: Din son, som är dig så kär, säger att du inte fattar någonting alls. Det är något han menar när han säger detta som omfattar hela problematiken. Vad är det han syftar på som han känner sig ensam, missförstådd eller något annat i?

Sonen har fram tills nu gått spikrakt framåt enligt den snitslade bana som du lagt ut åt honom. Han har inte protesterat utan gjort som du förväntat dig att han ska göra. Han har varit aktiv och presterat på topp i skolan. Du har bistått och servat honom. I detta du gjort ligger förstås kärlek, den där villkorslösa kärleken man har till sitt barn. Men ligger det något mer i det du gjort för honom? Finns det inom dig en del, som du kanske inte vid första titten vill kännas vid, som vill och nästan kräver att han ska leverera tillbaka i form av prestationer? Du speglar dig i din framgångsrike son och det blir en god spegling. För dig. Har du behov av hans duktighet för att du ska känna dig bra med dig själv? Vad händer nu med dig när han tycks ”falla ur ramen” utifrån de gamla duktighetsmåtten mätt? Hur känner du dig nu när du inte kan spegla dig i hans goda prestationer? Bortom den uppenbara oron för honom och kärleken i det, vad finns då mer?

Man kan ana att din son inte längre vill det som varit tills helt nyligen. Han finner ingen mening i att vara duktig, göra läxor, kämpa med pluggandet och få höga betyg. Han tycks helt enkelt strunta i det nu och stänger av sig för de hemska (utifrån din horisont) konsekvenser som hans passivitet kan få. Något annat är viktigare. Vi vet inte vad. Är det så att han inte orkar vara den där duktige superkillen som ska göra allt så bra och rejält?

Vi vet inte vad som försiggår inom honom. Vi kan bara spekulera utifrån din oro, det du beskriver och hur det kan vara för unga människor.

Jag tycker du ska strunta blankt du med i hans prestationer. Det är annat nu som är oändligt mycket viktigare. Våga sluta bry dig om betygen och allt det där som ingår i duktighetsmallen. Det viktiga nu är din son och vad som pågår inom honom. Du behöver få till en kontakt med honom - en kontakt med HONOM och inte hans duktighet. Vad tänker han? Vad vill han? Vad är han trött på? Vill han hoppa av skolan ett år eller två?

Du bör ta täten nu och visa på att vara duktig kommer långt ner på listan av prioriteringar när ett barn/ungdom mår dåligt. Våga tänka att han kan behöva ta pausår från skolan och komma på fötter inombords. Hur känns det inom dig när du tänker så?

Du bör nu samla dig och känna efter var du står och vad du kan hjälpa sonen med. Utifrån det pratar du med honom och beskriver din oro för honom och hans mående - inte över betygen. Det finns gott om möjligheter att läsa in gymnasiebetyg om man tar en paus från skolan. Fråga honom vad han vill, hur du kan hjälpa honom att må bättre just bara för att må bättre. Våga säga de viktiga sakerna som får honom att våga lita på dig. Erbjud dig att hitta en samtalskontakt till honom. När ni kommit till tals med varandra och börjar förstå vad detta handlar om, först då kan ni ta kontakt med skolan och göra en plan för hur eventuell fortsatt skolgång ska se ut.

Förhåll dig helt öppen beträffande skolan. Det är inte alls säkert att han orkar med det nu och då bör ni agera utifrån det. Ta fast på den kärlek du har för din son och lägg krav och förväntningar åt sidan. Visst vill vi att det ska gå ”bra” för våra barn men det viktigaste är att de mår bra och trivs med livet. Det är inte alls säkert att din son känner tillförsikt och glädje just nu. Sträck ut din hand till den kanske vilsne och ensamme lille kille som din son just nu är.

Madeleine Gauffin Rahme