FRÅGA: Jag har ett problem med min nuvarande sambo. Sammanfattningsvis är hon otroligt slarvig. Kläder hamnar, efter att ha burits, alltid på golvet (bredvid sängen i bästa fall) och gör jag inget åt det växer högen i flera veckor. Till slut blir det svårt att över huvud taget röra sig i stora delar av lägenheten.

Öppnad post (reklam, tidningar, kuvert) blir liggande på bord, stolar och till slut även golv. Lämnar jag henne ensam i lägenheten över en lite längre period så återkommer jag i regel till ett ordentligt kaos med smutsiga kläder överallt, smutsig disk, tallrikar under soffor och sopor i hallen. Städar gör hon nästan aldrig.

De gånger jag tar upp det för diskussion, hur jag än gör, slutar det allt som oftast i ett ordentligt bråk. Första åren kämpade jag ofta med detta, och gav mig inte innan det var undanplockat även om det kostade otroligt mycket av min energi. Nu mot slutet har jag börjat ge upp. Det är en mindre energiansträngning att blunda för det, och ta hand om städningen på egen hand.

Jag tror jag testat det mesta jag kan komma på, men det slutar alltid i dags- eller till och med veckolånga perioder av riktigt dålig stämning. Hon vill inget hellre än att ha barn, och jag försöker förklara att om så ska vara fallet så kommer det inte att fungera om hon inte lär sig att ha lite ordning kring sig.

Dock verkar hon helt oförmögen att ändra på sig, och nu har jag egentligen bara alternativet att göra slut. När jag säger det blir hon helt förkrossad, men att ändra på sig verkar vara omöjligt. Även om jag är väldigt tydlig med hur jag ser på saken.

Det märkliga, som bidrar till min förvirring, är att hon i all röra kan haka upp sig på vad som för mig förefaller vara småsaker, till exempel att handduken hänger snett när den hänger på tork, eller att en kastrull står på fel plats i skåpet. Detta kan hon ägna långa perioder åt att pika mig för, även om det knappast är rent framför hennes egen dörr.

I övrigt har vi ett bra förhållande, det är bara det här det faller på. Kan jag göra något över huvud taget för att ändra på detta beteende? Det verkar vara extremt djupt rotat.

PETER

SVAR: Jag fäster mig vid din sista mening ”att i övrigt har vi ett bra förhållande”. Det du beskriver tycks röra det dagliga. Påverkar inte detta bekymmer ändå oerhört många aspekter av ert gemensamma liv? Ett hem som ska hållas i ordning och en minimumnivå tycks viktigt för de flesta. Är det kaos du upplever hemma?

Om din flickvän skulle beskriva situationen vad skulle hon då säga tror du? Uppenbarligen har hon ingen upplevelse alls kring att det är stökigt och stor oordning i ert hem. Det är du som har bekymmer med detta och så länge det är så är det svårt att få din flickvän att ändra sig. Vi ändrar oss bara när vi själva känner att vi har problem. Annars är motivationen sällan tillräckligt stor för att åstadkomma förändring hur gärna andra än vill.

Vet du hur det fungerade för din sambo när hon bodde själv? Klarade hon då att hålla ordning? Om ja, vad har hänt sedan dess som gör att hon inte klarar det längre?

Att hon inte håller ordning kan ha flera förklaringar. Den ena handlar om att hon inte är kapabel att hålla ordning. Hon ser inte det du ser, det vill säga kaos, och därför kan hon heller inte göra något åt det. Det är en brist i förmåga som faktiskt kan vara svår att ändra på. Din sambo behöver i så fall hjälp att se det hon inte ser och hjälp att göra upp ett schema på hur hennes del av städningen ska se ut. Så konkret planering som möjligt är då bra. Att hon hakar upp sig på relativt obetydliga detaljer kan tyda på att hon inte kan hålla ordning på ett mer övergripande sätt.

Att hon hakar upp sig på relativt obetydliga detaljer kan tyda på att hon inte kan hålla ordning på ett mer övergripande sätt.

Madeleine Gauffin Rahme

En annan förklaring kan vara att ni hamnat i stor obalans. Du överfungerar kanske med högre krav på städning och ordning än vad din flickvän har. Det i sig får henne att underfungera och hon släpper allt ansvar för hur hemmet ser ut. Det är alltså obalansen er emellan som skapar över- respektive underfungerande och det är inte den enas fel.

En tredje orsak kan vara att hon faktiskt inte alls bryr sig om hur det är. Det kan förstås vara svårt för henne att medge. Det som också talar emot förklaringen är att hon inte tycks kunna göra annat än det hon gör.

Ofta när det finns ett bekymmer, som det du beskriver, hamnar man i låsta positioner vilket du märkt eftersom samtal kring detta laddade tema slutar i bråk.

Ni kan försöka att med hjälp av en tredje person reda ut vad detta handlar om. Det finns parterapeuter att kontakta och det skulle säkert vara en bra väg att gå. Då skulle ni båda få förklara för varandra hur ni upplever varandras ståndpunkt och med en tredje part närvarande är det betydligt svårare att bråka kring ert problem. Ni har redan försökt tala på egen hand men det slutar alltid illa, skriver du. Prova att söka hjälp. Då kan ni prata om allvaret som du upplever och din flickvän kan få komma till tals med vilka hennes svårigheter är.

Skulle inte detta visa sig vara en framkomlig väg är det upp till dig att avgöra om du vill fortsätta relationen även om ingen förändring någonsin kommer att ske. Det finns då inget rätt eller fel – bara den väg du känner är rätt för dig.

MADELEINE GAUFFIN RAHME

psykologen@svd.se