FRÅGA: Min man och jag har varit gifta i ungefär nio år och har känt varann något år längre. När vi träffades var han 37, jag 27. Vänner uppfattar oss som perfekt kompletterande varandra, jag lugn och balanserad, han snabb och impulsiv. Bara någon gång har en vän noterat att maken ”kör med” mig, eller att han har en otålig ton.

Vi har en dotter på fyra år och frågan om ett syskon är ett av de fält som jag upplever vara minerat. Mitt bekymmer som jag inte vet varken ut eller in kring gäller hans förminskande av mig. Jag som annars har hög integritet blir så osäker. Nästan dagligen suckar han över att jag är hopplös, inte förmår lära mig, inte har någon kapacitet... och att det är tungt för honom att bära allt ansvar ensam.

Delvis har han rätt i sin kritik. Han är handingskraftig och aktiv. När bilens blinkers lägger av är det fixat till nästa dag, han ser ingen mening med att skjuta upp något. När jag funderar över om dotterns lugg börjar bli väl lång dröjer det inte lång stund förrän jag hittar dem i badrummet med frisörgrejorna framme. Räkningar betalas samma dag som de dimper ner i brevlådan och en lossad knapp sys i direkt.

Själv viker jag ihop plagget och tänker att jag ska ordna det senare. Ofta glömmer jag det i månader längst bak i garderoben. Jag är eftertänksam, lite tankspridd och kan ha svårt att få saker ur händerna. Jag håller alltid rent hemma, städar och byter sängkläder, håller efter disk och tvätt. Men efter en resa kan väskan bli stående flera dagar i hallen och jag vet ofta inte vad som behöver handlas. Jag är ”snäll och rar”, har ett akademikeryrke.

Min man har egen firma och driver den hetsigt och framgångsrikt. Vi arbetar båda heltid, ofta under stor stress. Under åren har vi bråkat mycket. Det är först på senare tid som jag tycker mig börja få ett ovanifrånperspektiv och det jag ser förvirrar mig. Han är oerhört duktig, får allt gjort snabbt och elegant. Han får mycket beröm, stort erkännande för det han gör, både vänner och familj tycker att han är enastående i sina prestationer – det må vara marängtårtan till flickans födelsedag eller ett uppdrag i firman. Tårtan som jag gjorde fryste vi in, för han tyckte inte att den var särskilt snygg. Och istället för att glänsa blir jag den som, både bokstavligt och bildligt talat, står där och diskar kastrullerna. Ingen glans över det. Och det kan jag tåla. Han behöver applåderna bättre än jag, har ett stort bekräftelsebehov. Jag är medveten om klichén: manligt-kvinnligt, rollerna, men det må så vara. Det som gnager i mig är hans behov – kanske ökande, eller så är det jag som blivit mer uppmärksam, kanske överkänslig – att kritisera mig. Göra ned mig.

Många gånger i veckan, tidvis varje dag, kan en tidning kvarglömd på köksbordet eller en skjorta som inte torkat över natten utlösa i bästa fall suckar, i värsta fall halvtimmeslånga monologer kring hur oduglig jag är: Han har i tio års tid försökt att lära mig hur ett hem ska skötas men det verkar omöjligt för mig att ta in någon information. Jag är lat, oföretagsam, har ingen framförhållning. Om han inte övervakar mitt agerande hemma skulle allt snart gro igen fullständigt.

Återigen: det finns en sanning i detta, jag har inte hans snabba handlingskraft. Men jag försöker efter förmåga. Och jag tycker att jag lyckas hyggligt. Men min uppgift har blivit det ständiga sopandet, plockandet, det omärkliga. Han ser inte det jag gör och skäller ut mig för det jag inte gör. Jag blir kall och mekanisk efter de här tillfällena, tystnar och undviker ögonkontakt, skapar distans.

I somras tog jag åter upp frågan om ett barn till och då svarade han att människor som jag inte klarar av ett barn och därför verkligen inte skulle försöka sig på två. Det var så elakt och orättvist att jag fortfarande knappt kan tänka på det utan att börja gråta. Och ändå: Mellan dessa dåliga dagar är han en varm och kärleksfull man, en lekfull pappa, en pelare i vänkretsen.

Jag har försökt att tala om hur ledsen jag blir över hans sätt att tala med mig, att jag uppfattar honom som klandrande och aggressiv. Då börjar han rada upp alla mina misstag och säger att mitt beteende tvingar honom att tillrättavisa mig. Jag bromsar och säger visst, han hade rätt i sak, men det jag vill tala om nu är hur han är mot mig. Min upplevelse blir ett goddag-yxskaft. Han börjar om med exempel på hur hopplös jag är. Summa summarum är det jag som orsakar hans utbrott. Hans kritik syftar bara till vårt gemensamma bästa. Naturligtvis vet jag att detta är klassisk misshandlarretorik.

Frågan slår mig: är det psykisk misshandel jag utstår? Vår situation är inte sån att jag skulle bryta upp, men jag vill hitta ett sätt att inte ständigt huka, ängslas, trippa på tå. Som det är nu kan jag inte slappna av hemma. Att sätta sig med en bok eller för att se på tv när det alltid finns sysslor att uträtta skulle ge honom rätt i att jag är oföretagsam. Detta har jag sagt till min man, han hånskrattar då åt att jag försöker spela martyr. Låter det för dig som ett påtaget martyrskap? Kanske, men det är ju också min bild som här framkommer. Kanske är jag lite bortskämd, reagerar hårt på befogad kritik. Jag skulle verkligen behöva en utomståendes tankar, ett råd om hur bryta de upprepade mönstren i grälen. De nöter allt mer på mig, på vår relation, och jag är så rädd för hur de påverkar vår dotter.

Susanna

SVAR: Det du beskriver låter, som du säger själv, som klassisk, psykisk misshandel. Att vara översittare, förminska och bedöma den andra som oduglig och inkompetent, förlöjliga och tillrättavisa – där har du några av de ingredienser som alltid förekommer vid denna typ av icke fungerande relationer. Du tycks ha samtliga i ditt förhållande. Detta, att det är ditt fel att din man beter sig illa, får utbrott och kritiserar dig är typiskt. Det är ditt fel, menar din man, eftersom du är en oduglig och lat person. Du hör kanske hur det låter – helt vansinnigt förstås.

Eller hör du inte det? Har du tagit över din mans bild av dig som en lat odugling, som aldrig får något vettigt gjort, och ser du nu på dig själv med samma kritiska hårda ögon?

Du skriver att omvärlden uppfattar att ni kompletterar varandra. Så kan det förstås vara i början och i viss avseenden även nu. Men för att relationen ska kunna vara välfungerande, så att det bland annat råder en sund jämvikt i alla avseenden, bör båda vara nöjda med sin del, med det man bidrar med. Om den ena börjar känna sig överfungerande, det vill säga tar över – kanske för att han eller hon har lägre tröskel för vad som ska göras, när och hur – då blir den andra partnern per definition underfungerande och utsatt för spott och spe. Din man irriterar sig på att du inte fungerar som han och kanske blir detta också ett sätt för honom att få trycka till dig och känna sig överlägsen. Det tyder i så fall på att han har en mycket dålig självkänsla men det hjälper väl knappast dig att veta det.

Du låter inte överkänslig. Kan det vara så att du nu äntligen börjar vakna till och känner att du inte tolererar detta mer? Att du faktiskt är värd att bli normalt och jämbördigt behandlad? Du har möjligen kommit till en punkt där du känner att det får räcka med djupa kränkningar och oförskämdheter. Bra i så fall!

Ingen ska utstå det du beskriver. Det är djupt kränkande att bli behandlad så och det gör något med en. Det sätter kraftiga avtryck i självkänslans själ och där undergrävs hela ditt jag med allt vad det innebär av osäkerhetskänslor, tvivel på sig själv och sin kapacitet med mera. Att detta dessutom kan ske urskiljningslöst och framför ert barn är horribelt. Er dotter ska inte på något sätt få denna bild av sin mamma förmedlad till sig.

Du bör sätta ner foten på allvar nu och resa dig upp bakom kastrullerna. Låt det vara slut med trakasserier, kränkningar och översitteri.

Hur ska det gå till? undrar du.

Be din man om en tid för att prata. Se helst till att dottern är någon annanstans då. Går inte det ska hon sova. Säg som du känner. Var beredd på exakt samma reaktion från din man som hittills när du pratat med honom. Denna gång ber du honom vara tyst med sina trakasserier (använd gärna det ordet) och säg helt lugnt att från och med nu är det slut med översitteriet. Han säger då att han inte förstår vad du menar, höjer ögonbrynen och tar en rad exempel på din allmänna inkompetens (utifrån hans horisont) och undrar vad annat han kan göra än att tillrättavisa dig. Ska han bara se på när allt går åt pipan och ingenting blir gjort? undrar han.

Du säger då igen att du gör saker på ditt vis och på det sätt du tycker är lämpligt. Var tydlig med att hans kritik och förtryckande även skadar dottern och att du inte accepterar det en gång till. Avsluta samtalet.

Nästa gång det händer, gå därifrån. Säg “nu går du för långt” och gå. Går han då efter så upprätthåll din oåtkomlighet. Vägra gå in i spelet.

Troligen kommer det att vara svårt att få en ändring till stånd men eftersom du vill försöka bör du väl prova en ny strategi. Nästa steg blir parterapi och hjäper inte heller det så är skilsmässa en väg ut ur eländet.

Jag tycker att du bör tänka på hur din dotter drabbas av det som pågår. Ett barn till i detta läge, där du redan är så utsatt, låter för mig som en mycket försvårande omständighet utöver det som redan är.

Det låter mycket positivt att du inte längre accpeterar förtryck och trakasserier. Stå på dig, stå upp för ditt barn och se att ingen är värd den behandling du utsätts för.

Madeleine Gauffin Rahme