FRÅGA: Hej! Behöver goda råd om hur jag ska tackla min frilansjobbande mans svårigheter att planera och strukturera sitt arbete. Han är petnoga och perfektionistisk och har en tendens att fila på jobben i det oändliga, gärna dygnet runt när deadlinen börjar närma sig. Tidigare, när han var anställd och inte frilans, trodde jag att det berodde på hans krävande chef när arbetsdagen tänjdes ut och semestern sällan inleddes på utsatt tid.

Nu när han är frilans trodde jag först att problemet var de slarviga och jobbiga kunderna. Men kunderna som levererar halvfärdigt material som måste bearbetas är bara en del av mönstret. Varenda gång ett större jobb landar hos min man är han så utmattad efter förra "jobbruschen" med jobb dygnet runt strax innan deadline, att han inte kommer igång med det nya jobbet ordentligt och inte orkar planera eller strukturera. I stället börjar han med någon småsak i projektet, lämnar gärna större avgöranden och helhetsplanering till en senare tidpunkt och ändrar och filar på smådetaljer i det oändliga, tills det igen är dags för deadline.

Då "dårjobbar" han och sitter vid datorn till småtimmarna, ofta utan att komma ihåg att äta eller dricka. Tidigare höll jag på och tjatade på honom att äta och komma och lägga sig, men numera har jag tröttnat och märker ofta att sängen stått tom hela natten. Karln har igen somnat framför datorn och dyker upp glåmig, blek och mager, med det smutsiga håret på ända, gammal skäggstubb och skrynkliga kläder och är färdig för sängen när resten av familjen håller på att stiga upp.

Arbetsrummet är förstås ett kaos med pappershögar från golv till tak, och Gud nåde den som försöker röja, för han vet ju precis var allting finns. Ändå går massor av tid åt till att leta efter försvunna viktiga papper, för att inte tala om personliga tillbehör som nycklar, telefon, glasögon osv... Dessutom är han snäll och har svårt att ta ordentligt betalt, fast han gör ett otroligt noggrant jobb.

Någon riktig ostörd semester har vi inte haft på flera år och samlivet börjar torka ut. Dessutom ringer/mejlar kunderna ofta på kvällar och veckoslut och förväntar sig omedelbar reaktion, eller bosätter sig i vårt hemmakontor i timmar. Jag älskar min man, men situationen börjar bli verkliigt ohälsosam för honom och ohållbar för mig och våra barn. Finns det någonting jag kan göra för att få honom att få lite bättre struktur på jobbet och få tid över för fritid med familjen? Kan man "lära en gammal hund" sitta fast han fyllt 50? Det här dårjobbandet tär ju inte bara på kärleks- och familjelivet, det är i högsta grad skadligt för hans egen hälsa!

FRUSTRERAD FRILANSFRU

SVAR: Hej! Det låter som att din make fastnat i ett destruktivt leverne med svårighet att ta sig ur det. Du från din horisont upplever hans beteende som besvärligt på olika sätt för er alla. Det är högst förståeligt eftersom det oftast är plågsamt att se sina närmaste i en svår situation.

Vi kan aldrig ändra på någon annan än oss själva. Vi kan vara hur frustrerade, arga och ledsna som helst över en partners beteende men så länge han/hon inte själv är motiverad och intresserad av förändring finns det ingenting vi kan göra. Jag förmodar att du har försökt allt du kunnat komma på för att förmå din man att hitta andra sätt att arbeta på - sätt som skulle kunna hjälpa honom med andra rutiner.

Ändå fortsätter han och hans vilja till förändring är möjligen inte stor. Kanske är han ständigt så pressad att han aldrig hinner tänka på hur en eventuell förändring skulle kunna se ut och hur han skulle kunna genomföra den. En tanke jag får är att han kanske använder sin strukturlöshet för att fly från något annat i sitt liv som han upplever som ännu svårare att ta itu med. Han gömmer sig kanske i arbete och det dygnetruntarbete han har eftersom han inte planerar.

Våra beteenden fyller en funktion och även om det utifrån kan te sig ickekonstruktivt ibland med saker vi har för oss fyller de icke desto mindre en funktion för oss. Om sedan funktionen det fyller är bra eller inte bra för oss spelar ingen roll så länge funktionen fylls. Om det är flykt det syftar till har det inte så stor betydelse hur denna flykt ser ut och vad den kostar i övrigt.

Du kan be din man om ett samtal när det är bara ni två närvarande. Då kan du lägga fram alla dina känslor inför den situation som du upplever att du lever i. Du kan beskriva hur du tycker att ni alla har det svårt på grund av hans oförmåga till struktur och planering. Du kan be honom om en ärlig förklaring till varför han inte får ordning på sina uppgifter och uppdrag. Hur ser han på ert äktenskap, på familjen och på er framtid. Detta är ett gemensamt problem för er och det är viktigt att din man förstår hur detta påverkar er andra i familjen. Är han beredd att söka hjälp? Om inte - hur tänker han sig då att det ska bli framvöver? Ni skulle säkert ha hjälp av parterapi. Där har ni utrymme för er båda att med en tredje person uttrycka innersta känslor och tankar.

Om det inte går att prata med din man, och ni inte förmår er att ta hjälp av en utomstående återstår alternativen fortsätta som ni har det eller att du är den som medvetet ändrar ditt förhållningssätt. Du kan upphöra med att ha synpunkter på hans beteende och sköta ditt liv och barnen. Din man kommer kanske då att själv bli varse hur hans beteende ställer honom utanför familjen och möjligen blir han då motiverad att få en förändring till stånd. Det är förstås inte så du vill ha det - att du tar hand om allt - men risken att bli medberoende i din mans problematik är stor om du inte håller på gränserna mellan ditt liv och hans. Du kan vara fortsatt kärleksfull om du känner att det är sant för dig men ändå inte hamna i det förlamande medberoendet.

MADELEINE GAUFFIN RAHME

Madeleine Gauffin Rahme är psykodynamiskt utbildad psykolog och psykoterapeut.