FRÅGA: Jag är en kvinna på snart 50 år. Jag upplever mig själv som intellektuellt rörlig och medkännande. Jag tycker mig oftast se vilka värderingar som ligger bakom människors åsikter och ställningstagande i litet som stort. Nu känner jag att min energi och livslust börjar sina. Jag umgås inte med så många, men de få jag umgås med tycker jag har så konstiga och bakåtsträvande värderingar. När vi diskuterar eller kommer in på olika spörsmål som barnuppfostran, saker som händer i samhället, till och med hunduppfostran tycker jag att alla har ett konstigt behov av att ha makt och kontrollera allt och allting. Jag tycker mig se något sjukt i detta livsfientliga behov, som så många har.

Jag blir oftast så fruktansvärt trött och vill inte umgås. Efter några kurerande dagar med mig själv börjar livsenergin återkomma. (Jag ska nämna att jag har en medkännande och intelligent man som gillar att diskutera och ventilera det mesta. Vi har oftast mycket givande samtal om allt mellan himmel och jord. Utan, det är bekanta och min ursprungsfamilj som tar min energi.)

Jag blir oftast också väldigt upprörd och känslomässigt tagen när jag ser någon behandla sitt barn eller hund fel. Ett exempel var när jag såg en liten flicka på två-tre år sittandes i en kundvagn med en liten clementin i sin hand. Hon var uppslukad av denna clementin och tittade, vred och vände, tills hon till slut klämde på den. Jag skrattade för mig själv och mindes upptäckarglädjen man hade som barn. Hennes far tyckte däremot inte samma. Han tog bryskt ifrån henne clementinen, och sa med barsk stämma att så gör man inte och att hon var dum som gjorde så. Jag hade sådan lust att gå fram och skaka om honom. Hela min dag var förstörd och jag var bara trött.

Varför tar jag åt mig så och vad kan jag göra för att stänga ute dessa människor?/Birgitta

SVAR: Kan du hitta en övergripande förklaring till varför din livslust och energi går på sparlåga? Har du varit sjuk? Tar jobbet mycket av dig? Finns något annat som förändrat sig och som suger mycket kraft från dig?

Allmänt kan man säga att det är en mycket fin egenskap att vara inkännande och empatisk. Hade fler människor haft tillgång till sin medkänsla hade världen sett mycket bättre ut. Då hade krig, misshandel, övergrepp och andra hårdheter inte funnits. Är man medkännande och inte stänger av sig kan man naturligtvis inte vara elak och hård mot ett barn. Dessvärre lär sig alltför många under sin barndom och uppväxt att förhärda sig, göra sig okänsliga och avstängda för sin inneboende känslighet som då ses som en svaghet. Resultatet blir människor som fungerar hårt, kallt och avtrubbat. Att känna så mycket som du gör utan att ibland kunna hitta nedskruvningsknappen är ibland belastande och smärtsamt.

Du lider av att känna dig in i hur de utsatta ibland har det. Om du blickar bakåt mot din barndom – kan du hitta egen utsatthet eller upplevelser av andras utsatthet som du då stod maktlös inför och plågades av? Om du funderar över det kanske du kan hitta ledtrådar i det förflutna till varför du känner så oerhört starkt. Du behöver hitta ett sätt att kunna hantera dina känslor av smärta och inlevelse. Skriv artiklar, debattinlägg och engagera dig i en verksamhet som känns meningsfull. Det finns gott om organisationer som ägnar sig åt att hjälpa barn och andra utsatta. Kanske skulle du kunna ägna dig åt någon konkret hjälpverksamhet? Att på så sätt få utlopp för din frustration kan säkert vara bra. Du skriver om dina och andras värderingar – kanske har dina alltmer ändrat sig genom åren så att de inte längre stämmer överens med dina näras? Jag tror du ska fundera över om du behöver tillbringa mer tid med dig själv. För att på så sätt få tid och utrymme att reflektera över dig själv, andra och hur du ska gå vidare i ditt liv. /Madeleine Gauffin Rahme