FRÅGA: Jag har en kompis som jag känner stor oro för. Det som började så bra, men en man som verkade kunna ta henne till kärlekens land och gav henne trygghet och glädje i livet har på senare tid gett henne precis det motsatta. Mannen misshandlar henne mentalt, men också handgripligen emellanåt. I princip är det alltid alkohol inblandat och jag har förstått att mannen då ändrar skepnad och blir aggressiv och svår att få kontakt med. Som min vän har berättat för mig söker han bråk när han dricker, han retar upp sig på småsaker, blir svartsjuk, kontrollerande och till slut brukar det gå över styr - han slår sönder saker och till slut även min kompis...
Mitt problem är att jag inte kan förmå min vän att lämna den här mannen. Jag förstår inte att hon gång på gång går tillbaka till honom. Det gör ont i mig att se henne underkuvas av denna man som så uppenbart bryter ner henne. Varför, är min ständiga fråga. Jag har aldrig varit så tydlig mot någon vän tidigare, men i det här fallet har jag verkligen sagt min mening: ”Den här mannen är inget bra! Han gör dig illa! Lämna honom!” Men det går inte in. Min kompis är värd så mycket bättre och jag känner sådan skuld i att jag inte lyckas förmå henne att bryta. På senare tid har det känts som jag inte orkar engagera mig mer i den här relationen. Jag orkar inte höra samma visa gång på gång. Och då får jag förstås dåligt samvete över det. Vad är jag egentligen för vän som ger upp så lätt? Alla råd om hur jag ska tackla situationen tas emot tacksamt! /Orolig kompis
SVAR: Hej kära kompis! Ja det är klart att du som vän blir upprörd, arg och ledsen över att se din vän behandlas så illa. Att leva i den typ av destruktiv relation som du beskriver är nedbrytande på alla plan. Oftast är det svårt att nå fram - det är som den misshandlade stänger av sig för kontakt från omvärlden. I mannens strategi ingår ofta även isolering av kvinnan - ett sätt att göra henne än mer beroende av honom och att hindra andra från insyn i vad som sker i relationen. Vad som låter positivt trots allt är att hon berättar för dig vad som sker. Än så länge i alla fall. Jag håller inte för otroligt att om hon fortsätter relationen så kommer hon mer och mer att sluta sig och inte vilja tala om hur hon har det.
Du undrar vad du är för en vän som inte orkar bry dig längre. Men det är ju just det du gör eftersom du fortfarande söker råd och hjälp! Förmodligen börjar du känna dig maktlös och bakbunden - det gör man till slut när man inte når fram. Finns det andra vänner till din kompis som du kan prata med? Har andra försökt få henne att vakna till? Kan ni tillsammans bestämma träff med henne och prata med henne? Det skulle bli en massiv effekt av det. Vet hennes föräldrar hur hon har det? Syskon? Jag tycker du ska se till att sprida till andra i hennes närhet att hon lever i en misshandelsrelation - ju fler som vet desto bättre.
Du kan bestämma för dig själv och tala om för henne att till exempel varje torsdag kväll kommer du att ringa o höra hur hon mår. Det är viktigt att visa henne vad du tycker, var du står och att du finns. Detta betyder förstås inte att något som helst ansvar för hennes liv ligger i dina händer, men om du har en konkret plan för ditt agerande och ditt sätt att bry dig om din vän känner du dig troligen mindre maktlös och samtidigt friare o tryggare i att du gör vad du kan just nu.
Kvinnojuren finns på en rad ställen i landet. Där kan du, om du känner behov, få prata med kompetenta personer som vet precis hur nedbrytningsprocessen går till i en misshandelsrelation. Du får säkert där också fler tips om hur du kan stötta. Ge din väninna telefonnummer dit.
Du kan kontakta hennes/hans grannar och berätta vad som sker o be dem ringa polisen nästa gång de hör bråk. Man kan vara anonym.
En annan möjlighet är att tala med mannen och säga att ni är många som vet hur han beter sig, att ni har ögonen på honom och att han får se till att sluta. Möjligen blir han arg på din väninna så det får du avväga. Man kan förstås även polisanmäla misshandeln - vilket säkert vore bra. Det är, inför din vän, en tydlig markering av att brott pågår.
Ja det var en rad möjligheter för dig. Du får känna efter vad som känns rimligt, rätt och lagom stort för dig. Trots allt bär du, som sagt, inte ansvar för väninnans liv. Hur du än gör så är det bra det du gör. /Madeleine Gauffin Rahme
