FRÅGA: Hej, Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, det handlar inte helt ovanligt om min uppväxt. Jag är 36 år och är uppvuxen med skiljda föräldrar vilket inte heller det är särskilt ovanligt. Min pappa lämnade min mor, som blev minst sagt smått bitter över händelsen, att min far lämnade henne trots att hon enligy egen utsago berättat att hon inte tror sig ha stannat hos honom i längden. Det som utgör min historia är att jag alltid upplevt att jag har blivit sviken av alla parter.

Min far misshandlade mig under i princip hela min uppväxt och det värsta var aldrig slagen utan väntan på slagen som jag visste skulle komma. Det kunde handla om att jag som småbarn kissade i den blöja jag hade på mig under natten för att inte blöta ner sängen. Jag minns än idag som fyraåring hur jag försökte smyga ner för den knarrande trappan i villan för att gömma den blöta blöjan, den blöjan som med all säkerhet var blöt på grund av den rädsla jag hade för honom, men blev påkommen och därefter inte bara bannad i ord utan i handslag. Han kunde leka vilda och fysiska lekar med oss barn och vända i ett handslag om en nagel råkade riva honom i den vilda leken och därmed avsluta det hela med sina våldsamma och extrema utbrott. Han var väl knappast mönsterföräldern kan vi ju konstatera.

Det som alltid har hållit mig uppe på något vis är vetskapen om att mina mamma alltid har funnits vid min sida som den ständiga beskyddaren och följeslagaren. På många sätt har hon ju verkligen varit det, men som vuxen har jag insett att hon inte alls har varit den jag behövde som barn. För trots att hon visste vad jag utsattes för fortsatte hon att låta mig åka dit även när hon lät min syster slippa. Så trots att hon visste att det var jag som blev misshandlad lät hon mig fortsätta åka dit helg efter helg. Jag förstår hennes behov av egen tid som trettioplus-singelkvinna, men jag förstår inte hur hon kunde låta mig åka till det helvetet hon gjorde.

När vi inte var hos min far så var vi hos en dagmamma som inte alls var så mycket bättre än han. Faktum är att föräldrarna hade möten om hur hemsk hon var, hon misshandlade visserligen inte fysiskt, men psykiskt var det dock aldrig någon tvekan om. Möten i all ära men någon förändring skedde aldrig där heller. Jag har aldrig varit ett tyst och stillsamt barn, liksom jag idag inte är en tyst och stillsam vuxen, och detta har jag i min uppväxt alltid fått betala för.

Att min far är den han är har jag accepterat för många år sedan. Jag beslutade mig att bryta kontakten helt med honom eftersom han aldrig tillfört någonting positivt i mitt liv. Han hade naturligtvis ingen som helst förståelse för mitt beslut och såg inget som helst eget ansvar i frågan som helst utan undrade snarare om det var mamma och syster som fått mig till detta. Mitt beslut handlade dock egentligen aldrig om honom utan snarare om mig och mitt eget välmående att göra. Jag ser det som ett vuxet, genomtänkt och moget beslut att ha människor i mitt liv som tillför något positivt i mitt liv och inte människor som får mig att må dåligt. Jag önskar honom därmed inget illa, jag har bara fattat mitt beslut utefter mitt get välmående. Det är en sak.

Det som är min största problematik är att jag i hela min uppväxt har sett min mor som den enda som faktiskt funnits där för mig, den stadiga och trygga hamn jag alltid har att landa i. Som vuxen har jag dock, ganska nyligen insett, att hon inte alls var den starka och självständiga kvinna som alltid fanns där för mig no matter what. Tvärtom så lät hon mig, inte bara lät mig utan tvingade mig, att åka till honom år efter år trots att hon visste hur illa jag mådde av det och vad jag utsattes för där. Detta gör mig fruktansvärt arg och förbannad. Det gör mig så förgrymmad och det får mig att känna mig än mer besviken än vad jag någonsin förstått tidigare. Inte nog med att han aldrig fanns där, hon fanns inte heller där och min syster och jag har aldrig haft kontakten att vi finns där heller. Så min fråga är, ska jag konfrontera min mor eller inte? Jag vet att hon skulle må otroligt dåligt om jag konfronterar henne med detta rakt ut men å andra sidan vet jag inte hur jag ska kunna ha en fortsatt bra kontakt med henne utan att lyfta detta och tillskriva det för exakt vad det är.

Jag är så oerhört besviken och jag förstår idag varför jag har så svårt att släppa in andra människor i mitt liv. Jag har ju från första början fått lära mig att inte ens de som borde finnas till mitt yttersta försvar finns där. Som vuxen har jag ett eget ansvar för vem jag vill vara och vad jag gör men jag kan inte påverka varifrån jag kommer om jag inte konfronterar det, eller?

Jag skulle verkligen uppskatta svar och någon att bolla med för jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare med detta.

M

SVAR: Kära du, det är alltid lika smärtsamt att ta del av berättelser om hur barn misshandlats och svikits kapitalt av vuxenvärlden. De som skulle skydda dig, bära dig genom livet och värna om dig har istället skadat dig allvarligt. Det är mycket ledsamt.

Att vara barn och utsatt för psykisk och fysisk misshandel är fasansfullt. Som du skriver är ibland väntan på slag och bestraffning väl så hemsk som själva slagen. Den lilla fyraåring som du en gång var levde i ett helvete och försökte undkomma men hade naturligtvis inte en chans mot den vuxne förövaren. Att leva som du gjorde är att leva i ett kroniskt trauma. Man går på helspänn hela tiden och vet aldrig vad som kan väntas bakom hörnet När - inte om - ska bestraffning, hugg och slag komma?

Man väntar i ett tillstånd av outhärdlig spänning och denna plåga är tortyr. Man vet att man inte har en chans att undkomma. Det handlar om att överleva på något sätt. Barnet utvecklar olika försvarsstrategier för att överleva med själen i behåll. Dock lämnar psykisk och fysisk misshandel liksom sexuella övergrepp svåra och djupa spår i barnet. Man tar skada på en rad olika sätt. Bland annat blir förmågan till tillit, anknytning och trygghetskänsla oftast skadad. För att läka såren krävs långvarig terapi med traumabearbetning.

Jag förstår dina känslor gentemot din mamma. Det var förstås ett ohyggligt grymt svek mot dig att hon skickade dig rakt in i misshandeln. Man kan undra på vilka bevekelsegrunder hon gjorde så. Att hon behövde egen tid kan knappast ha varit den egentliga anledningen för att med berått mod sända dig in i tortyrkammaren.

Var fanns andra vuxna som borde ha fått signaler om att något var förfärligt fel för dig? Var fanns de och varför ingrep inte de som såg och anade?

Du behöver säkert få klarhet i varför din mamma gjorde så här. Du har rätt att fråga henne, prata med henne, vara ledsen och arg. Du kan nu få förmedla hur du faktiskt hade det hos pappa som barn. Du kan berätta, beskriva och förklara. Nu kan det äntligen få vara din tur att uttrycka dina känslor inför vad andra gjorde med dig. Det handlar inte om att bestraffa eller skapa konflikter utan om att ge dig en chans att få vetskap, förstå och få förklaringar. Detta i syfte att läka, processa och förstå för att kunna gå vidare med lite lättare resväskor. Föräldrar bör, när så är önskat, kunna stå till svars inför de vuxna barnen och förklara sina bevekelsegrunder till vissa saker man gjort/underlåtit att göra.

Det är förvånande att du har en bra relation med din mamma med tanke på hur hon utsatte dig för misshandel. Är förutsättningen för en bra relation er emellan att du inte berör utan förtränger det din mamma gjorde mot dig? Hon var ju på sitt sätt lika ansvarig som pappa. Hon visste vad som pågick och ändå tvingades du dit. Du offrades men för vad?

Det är möjligt att din mamma kommer att bli upprörd och arg. Då får det ske. Det viktiga nu är ditt liv och att du får klarhet. Du utsattes för svår misshandel som barn. Nu är det över - verkligheten är en annan idag men minnena finns kvar och behöver förklaringar.

Jag skulle rekommendera dig att utöver de nödvändiga samtalen med din mamma gå i psykoterapi för att bearbeta din traumatiska barndom. Det går att komma vidare men med så svåra upplevelser som du har behöver man hjälp i det inre processarbetet.

All lycka till!

MADELEINE GAUFFIN RAHME