FRÅGA: Jag läste ditt svar angående belöningssystem och nattning av små barn. Jag kan hålla med dig om flera saker men undrar samtidigt när man, och hur, ändå kan lära barnet att somna själv?

Vi har tre barn som är 1, 4 och 6. När vi ska lägga fyra- och sexåringen brukar vi ha som rutin att den förälder som nattar barnet läser en saga som barnet väljer, och efter det ligger man kvar en stund och gosar. Vi lägger barnen i var sitt rum och en i taget så att de ska få egen tid med mamma/pappa. Efter detta vill vi helst att de ska prova att somna själva och de får i sådant fall klistermärke dagen efter, men om fyraåringen hellre vill att vi ligger kvar tills hon somnar så gör vi det.

Sexåringen däremot har alltid haft ett ganska litet sömnbehov och somnar ytterst sällan före kl 21, och ibland kan det bli så sent som 21.30 innan hon somnar, även om vi börjat nattningen i god tid (hon är dessutom pigg på morgonen så hon har helt enkelt inte behov av fler timmar verkar det som).

Jag förstår att hon gärna vill att man ligger kvar tills hon somnar, vilket vi ibland också gör, men det är svårt att få till det varje kväll. Eftersom vi vaknar nattetid av ettåringen och dessutom ska upp tidigt på morgonen vill vi vuxna gå och lägga oss redan vid 22, och det är trots allt disk/tvätt/räkningar som helst ska hinnas med. "Egen tid" har vi inga ambitioner om för tillfället, det får komma om några år. Men hur tycker du vi ska göra med sexåringen? Är det samma svar som du gav mamman med flickan på fyra och ett halvt år?

MADELEINE

SVAR: Visst är det som du skriver att man med tre små barn i prinicip kan glömma allt vad egen tid heter. Kan man någon gång hitta någon sådan måste det betraktas som en tillfällighet att fånga i flykten. Tiden med småbarn är ack så kort i ett helt livsperspektiv men kan kännas väldigt lång när man befinner sig mitt i ruschen med lämning, jobb, hämtning och allt, allt och allt som behöver göras i ett hem.

Med livets gång som perspektiv på det som var och är får man viss distans och förstår att prioritera. Allt kan egentligen vänta – allt utom barnen och deras behov. Ju mindre barn man har desto svårare att skjuta upp deras behovstillfredsställelse. Man måste helt enkelt vara där och inte är man utbytbar heller vilket man förstås kan önska ibland....



SKRIV
DU OCKSÅ

Har du också en fråga till Madeleine Gauffin Rahme? Mejla den till psykologen@svd.se



Du undrar konkret hur ni ska göra på bästa sätt. Jag förstår att ni har fullt upp men orkar ni är det klokt att tillmötesgå sexåringens behov. Ni kanske kan turas om? Att vara sex år är också väldigt lite och man behöver så mycket närhet och kärlek. Risken med att vara sex år och ha två små syskon är att man ofta måste vara lite större än man kanske är redo för.

Skippa guldstjärnorna för dem båda som belöning för att man somnar själv. Ge stjärnorna för något helt annat, exempelvis duka bordet eller vad som nu passar åldersmässigt för de två äldsta. Då är det roligt att få stjärnorna för det har inte kostat barnet något alls. Dra ner på hemsysslorna till en miniminivå och låt det få vara så en längre tid framåt.

Ljuset får riktas mot barnen och deras behov i alla avseenden och själv får man sätta sig på paus! Lycka till!

MADELEINE GAUFFIN RAHME

psykologen@svd.se