FRÅGA: Jag och min partner möttes i Latinamerika ifjol och inom kort stod det klart att vi vill bygga en framtid tillsammans. Hon är 15 år yngre än jag och har ensam vårdnad om sin underbara 4-åriga dotter, som är frukten av en tillfällig relation. Men enligt landets lagar krävs den biologiske faderns tillstånd för utresa till Sverige och han vägrar samtidigt som han inte tar minsta hand om barnet. Det har lett till en rad civilrättsliga processer, vi har fått engagera tre inhemska advokater och under åtta månader har ärendet bara bollats mellan fem olika domare som bara skyfflar det vidare. Vi trodde det skulle vara löst inom en eller ett par månader men inser att det kan ligga låst till okänt datum nästa år.
Nu har det gått nio månader, vi försöker hålla relationen vid liv på distans med dagliga samtal på telefon och chatt över Internet. Men det är så svårt – och det tynger oss ekonomiskt. Under tiden sedan vi sågs har min kvinna blivit arbetslös utan a-kassa i hemlandet och står med barnet utan några egna medel. Jag måste därför betala för allt, advokaterna, processen, deras bostad och uppehälle på avstånd eftersom hon inte har någon annan som kan hjälpa och att leva helt utan pengar i Brasilien är en avgrund jämfört med Sverige.
Men nu närmar jag mig gränsen, det har kostat mig över 100 000 kronor som jag fått ta mest ur mitt sparkapital då jag själv legat på underskott i verksamheten i år. Vi vet inte när och om den här frågan kan bli löst och hon kan flytta till Sverige. Dessutom väntar nästa mur när den ytterst komplicerade civilrättsprocessen är över ¬– får hon klartecken måste då hennes ansökan om uppehållstillstånd beviljas. Hon och dottern måste ansöka om uppehållstillstånd via konsulatet som sedan skickar dokumenten till verket i Norrköping och under den tiden får hon inte ens besöka Sverige. Tre månaders väntetid blir det för intervju på konsulatet och sen flera månaders byråkratisk behandling av ärendet. Det känns så inhumant, som om vi straffas för att en svensk medborgare vill gifta sig med en icke-europé men kärleken känner inga nationsgränser i en öppen värld.
Jag tycker vi borde kunna lösa uppehållstillståndet genom besök och intervjuer, men medan vi kan skattedeklarera och handla på avstånd kommer Migrationsverkets regler att kosta mig kanske nästan ytterligare 100 000 kronor bara för att hålla min blivande familj vid liv i Rio i väntan på besluten. När hon till slut får uppehållstillstånd har det nog kostat mig kring 200 000 kronor och över ett års väntan bara att kunna börja leva tillsammans.
Flyktingar kan söka uppehållstillstånd när de anländer till gränsen och om det beviljas får de ta in hela familjen på skattebetalarnas bekostnad. Själv måste jag som svensk medborgare stå för alla kostnader, och jag är medveten om att jag också måste försörja henne och barnet under kanske två-tre år innan min fru lärt sig nog av vårt konstiga språk, vårt kalla klimat och frusna sociala värld för att gå ut i arbetslivet.
Problemet är att jag tjänar inte nog för att klara de kostnaderna. Jag är 56 år gammal, min blivande fru är 41 och vi står tydligt inför andra halvlek i livsbanan. Jag är född i Sverige men har nyligen återvänt efter att ha levt utomlands nästan hela vuxenlivet
Jag vill inte släppa vår relation och våra gemensamma drömmar, men jag möter så mycket högre byråkratiska murar mot kärlek över gränserna än jag någonsin hade kunnat tänka mig. Dödsstöten mot vår livsdröm kommer kanske från Migrationsverket som inte ens låter oss ansöka om uppehållstillstånd för dottern förrän vi har kommit igenom den dyra brasilianska juridiska labyrinten för att vinna rätten för modern att lämna landet med sin dotter. Och när hon till slut, förhoppningsvis, kan ansöka, får jag bara vänta och betala under månaderna byråkraterna behandlar ärendet. Det var mer, och mycket dyrare än jag kunde ana när vi blev kära och gick upp i vår dröm att gifta oss och leva tillsammans.
Jag kan Brasilien mycket väl, jag talar språket flytande, men vill inte flytta dit och bygga en framtid i ett land där jag på närmaste håll sett den djupaste mänskliga misären och där mer än 50 000 människor mördas varje år.
Samtidigt har jag blivit moraliskt ansvarig för en kvinna och ett litet barns överlevnad i ett extremt hårt samhälle. Jag kan inte släppa ansvaret, då hamnar de i dagsläget i absoluta misären. Hon söker febrilt ett jobb men hittills utan resultat. Tyvärr har mitt mångåriga liv på tre kontinenter gjort att jag inte har någon lönepension över 600 kronor att hämta om jag går i pension vid 65 års ålder. Och på grund av mitt liv utomlands har jag inte ens rätt till den så kallade trygghetspensionen i Sverige. Just nu håller jag på att bränna det sparkapital och arv jag hade tänkt skulle vara en buffert för mig den dag jag inte kan arbeta längre. Flyktingar kan tillgodoräkna sig alla år utanför Sverige för trygghetspensionen, men tyvärr inte svenska medborgare som levt utomlands.
Jag orkar snart inte längre. Jag blöder ekonomiskt ur det som skulle vara min ekonomiska bas i framtiden. Men jag kan inte släppa henne och dottern mot avgrunden. Vi vill ännu drömma om ett liv tillsammans, men utan att ens veta när den byråkratiska mardrömmen av brasiliansk och svensk administration tar slut. Och jag vet att för varje månad som byråkratin mal på försämrar jag mina egna livsvillkor för den framtid då jag är svag och ingen vill ha mig på arbetsmarknaden. Dessutom kan jag inte veta om hon klarar omställningen till det svenska samhället som med sitt ogästvänliga klimat och vardagskultur där ho får leva från början i total språklig isolering kanske blir en chock där hon till slut lämnar mig inom kort. Ingen vet i början av en kärleksrelation.
Ekonomiskt beroende är inte bara destruktivt för min framtid men för relationen. Jag kan inte uttrycka min ängslan över ekonomin när hon är beroende av mig, det ökar bara hennes känsla av otrygghet och skuldkänsla för att betunga mig. Hon mår inte alls bra av det och allt beroende som begränsar skapar naturligt en önskan att frigöra sig.
Samtidigt, när jag blivit hennes enda trygghet i en svår situation kan jag inte uttrycka min egen oro och verkliga ekonomiska problem då det fördjupar hennes känsla av otrygghet och att jag ska lämna henne, vilket jag inte vill.
Jag är trött, kämpande och älskande över gränserna men med en dröm som blir allt svårare. Vad gör jag, vad gör vi tillsammans? / ES
SVAR: Visst är det beklämmande att vi bromsas i våra goda intentioner av lagar och förordningar som då kan tyckas hopplöst förlegade och felaktiga. Samtidigt är tanken att lagar ska utgöra trygghet och viss ordning men ibland slår det förstås fel.
Ditt dilemma är svårt. Du vill leva med denna kvinna och hennes barn men frågetecknen är oerhört många. Du har ingen aning om hur lång tid någon av processerna tar. Du vet inte om det blir ett positivt besked. Din ekonomi är på väg att rasa. Din egen framtid ter sig oviss ur flera perspektiv.
För mig låter det ändå som att det finns två vettiga val. Det ena är att släppa allt och krasst konstatera att du inte orkar med denna relation. Att det kostar dig för mycket – mer än du har. Då menar jag inte bara pengar.
Det andra alternativet, som i mitt perspektiv låter vettigast, är att du flyttar till Brasilien och lever med kvinnan och barnet. Under förutsättning att du kan få arbete förstås. Då får ni vara tillsammans i vardagen och lära känna varandra och chansen att Migrationsverket ska godkänna ansökan senare är möjligen större om ni levt som man och kvinna och kanske tom gift er i Brasilien. Detta är dock bara en gissning från min sida men det kan du själv undersöka med verket. Du kan dessutom språket och är tydligen förtrogen med landet. Du får väl då sätta dig över det du beskriver som säkerhetsåtgärder och se det som mindre problem än de problem som du har nu. Ni kan därifrån fortsätta processa för enskild vårdnad om dottern.
Det alternativet skulle dessutom göra att du slipper dubbla kostnader för boende etcetera och ni får leva tillsammans vilket är det ni vill. Kärlek ska man nog gripa i stunden och inte sätta på väntanslistan. Det låter som att det inte självklart finns ett bra alternativ. Är det kärleken som ska få styra bör du omgående boka en enkel biljett till Brasilien! Vad har du att förlora? /Madeleine Gauffin Rahme
