FRÅGA: Hej Madeleine. Jag är en 21 år gammal kille som känner mig ganska vilsen och olycklig. Är väldigt känslig och har aldrig velat gå in i ett förhållande med tanke på de stora och svåra känslorna. I augusti träffade jag dock en tös jag ville bjuda in i mitt liv och dela saker med. Vi är från samma stad men hon pluggar i ett annat land. Under hösten sågs vi sporadiskt och jag har besökt henne där hon bor. Framtiden ter sig oviss, och saknaden är väldigt väldigt stark. Vi känner båda att vi är olyckliga som det är nu, och olyckan smittar av sig på saker runt omkring. Vi har aldrig tillbringat mer än två dagar tillsammans på grund av avståndet, så varje gång man ses kan det kännas stressat. Det trivs varken jag eller hon med. Jag har alltid varit självständig och ser på det här förhållandet som något stort. När jag tänker på oss tänker jag på mitt liv. Minnen av kärlek, tankar om kärlek. Alla böcker jag har läst, alla filmer jag har sett. Hela situationen är helt enkelt enormt frustrerande.
Hur hittar jag energi? Hur kan jag ge den till henne? Är det värt det? Jag försöker ta bit för bit och det har känts bra under några perioder då jag vetat att hon finns där. Men jag står inte ut med tanken på att kärleken gör oss olyckliga. Svalnar det? Hur kan jag lova henne att det inte kommer att svalna? Jag har förstått att det inte går att ha ett vanligt förhållande på distans, det är väl därför det heter distansförhållande antar jag. Jag vill visa ömheten, ha henne i vardagen och älska henne. Vi är uppe mycket i livet båda två, då hon har examensarbeten att slutföra, och jag har praktik.
Hoppas det finns något svar på mina luddiga tankar och frågor. Känns skönt att vädra dem i alla fall. Jag mår dåligt fysiskt av detta också, uppstötningar och magkatarr. /Mvh Fjärilarna i magen gör uppror.
SVAR: Hej! Vad härligt det låter med dina kärlekskänslor. Jag läser också rädsla att det underbara ska försvinna – att avståndet ska vara för stort och väntan för lång. Har du tidigare haft besvikelser och svårigheter i kärlek? Du skriver att kärlek handlar/har handlat om de svåra känslorna och då tänker jag att svårt behöver det verkligen inte alls och alltid vara med relationer. Men det kanske är så att du innan har upplevt det. Och nu känns det stort, självklart och fyllt av positivt tänkande. Det är klart att du är angelägen om att det ska bestå!
Distansförhållanden klarar sig nog bäst om man har en grund av tid i relationen att bygga väntan på. Man har varit tillsammans ett halvår/ett år och har byggt upp en relation som bär. Man känner varandra väl och litar på varandra. Relationen är konkret och verklig. Om man inte har en historia av varaktighet tror jag det blir svårare. Det blir osäkert, abstrakt och så fyllt av fantasier om varandra. Det finns inget som riktigt bär relationen.
När kommer din flickvän hem? Hur långt bort är hon? Hur mycket kontakt har ni? Det låter som att det här är mycket viktigt för dig. Kanske kan du undersöka dina möjligheter att ta ledigt från praktiken en månad, två månader, tre månader…och åka till din flickvän. I bästa fall är din praktikplats förstående och välvillig och ger dig en chans att skjuta upp din praktik ett litet tag. Du kanske då till och med skulle kunna hitta ett tillfälligt jobb där din vän bor. Går inte det får du försöka vänta, ha mycket kontakt och åka dit så ofta du har tid och möjlighet. /Madeleine Gauffin Rahme
