FRÅGA: Jag är frånskild från en man med vilken jag levde i ett långt förhållande i. När vår dotter var ett år och tre månader ville han skiljas. Det var tufft för mig, men jag kämpade mig igenom det. Efter drygt ett halvår träffade jag en annan man, och vi har nu träffats i snart nio månader. Till att börja med så blev vi förälskade och är väl ännu, men allt överskuggas av de olikheter som nu kommer i dagen. Jag är viljestark, kan uppfattas som dominant och driver vår relation framåt och vill ses med en helt annan intensitet än vad han vill. Där har jag delvis backat, men jag tycker inte det är tillräckligt att ses några ynka timmar en vardagskväll och kanske en gång på helgen. Jag tycker att det är lika viktigt att diskutera vilka ömsesidiga förväntningar man har på en relation som att göra det då man exempelvis byter arbete. Även här skiljer vi oss åt (han sa en gång att charmen med kärleksförhållanden är just avsaknaden av detta). I och med att jag har delad vårdnad om vår dotter och reser en del i mitt arbete så behöver jag planera min vardag i mycket större utsträckning än vad han vill, han vill ta det som det kommer. Jag har förklarat att följden kommer att bli att vi aldrig kommer att ses, för jag planerar in annat då, och han förstår väl det på sätt och vis. Han är enda barnet och hans far avled för några år sedan, och han och hans mor har väldigt nära band. Hon är varm och en bra person, men jag upplever att hon genom gråt och någon slags medveten hjälplöshet manipulerar honom. Hon ber honom resa till henne, många mil från honom, för att hjälpa henne med dels deras gemensamma sommarhus och dels hennes villa.

Hon vill också att han ska komma utan mig tämligen ofta, cirka varannan till var tredje helg, för att bara de två skall få rå om varandra (och då stannar han hela helgen). Jag kan känna mig väldigt exkluderad, och reagerar starkt på detta. Jag är väldigt rak och har sagt allt detta till honom, och att jag förväntar mig en man som är närvarande i en relation, och att han behöver sätta gränser för sin mor och orka stå ut med konsekvenserna!

Jag ser när jag skriver att jag låter arg och det är jag också. Nu skulle vi ha semester tillsammans och vi hade kommit överens om att han skulle hjälpa till med att köra min dotter tillbaka till Stockholm då det är cirka 50 mil, för det kan vara jobbigt att göra den resan ensam. Men helt plötsligt så ville han inte det, utan ville hellre åka till sin mor, hjälpa henne och arbeta på deras gemensamma lantställe. Jag blev sårad och ledsen och kommunicerade detta, men det hjälpte inte. Nu ringde hans vänner och de är ett gäng barndomskompisar som skulle träffas, och då bestämmer han sig för att lämna mig och min dotter här på mitt sommarställe (som mina föräldrar lämnat för att vi skulle få vara ensamma), även det sårar mig.

Jag känner mig inte prioriterad alls. Han anser att jag inte är flexibel för mig handlar det om lojalitet och om att hålla det man har lovat! Ovanpå detta var det han som tog upp frågan om att flytta ihop till hösten, och han har också sagt att han vill ha barn med mig. Jag tror faktiskt att han tycker väldigt mycket om mig, men jag känner en stor tveksamhet om vi kommer att kunna leva tillsammans, då vi verkar prioritera och resonera så väldigt olika.

Tilläggas kan att han på många sätt är mjuk, varm och omtänksam. Han upplever mig som kontrollerande (jag är inte svartsjukt lagd, så det är inte så) och menar att han inte alls har någon flexibilitet i vår relation och upplever den som statisk med min planering, han har också sagt att han inte alls vill planera om han inte kan få ändra vissa planer). Men jag känner att har man sagt att man ska umgås och vara tillsammans håller man det och har stake nog att säga ifrån till sina vänner om man har lovat sin partner att vara med henne detta gäller även om man lovat sina vänner. Han har också ett väldigt stort behov av egentid (och jag undrar hur han då kommer att klara av att vara sambo igen, det var drygt tio år sedan han sist var sambo med någon.

Hur löser vi detta? Jag känner mig arg, frustrerad, tveksam, samtidigt som jag tycker om honom. /²Ledsen²

SVAR: När jag läser ditt mail tänker jag att här har vi en man som vill ha allt! Han vill ha en relation med dig men han vill ändå ha kvar allt annat också. Han låter inte beredd att kompromissa eller möta dig i dina behov och förstå din livssituation. Först kommer han själv, sedan kommer mamma och sedan kompisar och sedan du.

Lever man som du beskriver att du gör är det självklart att man behöver planera in det viktiga man vill – det är så verkligheten ser ut för dig och utifrån den dina behov av viss planering och framförhållning. Oavsett vad han tycker om det så är det så du vill ha det. Du nämner att ni har olika intensitetsbehov kanske handlar det också om olika närhetsbehov? Visst kan han vilja och kunna vara nära mamma men det är en helt annan sak att vara nära en vuxen kvinna i en kärleksrelation. Det kan te sig skrämmande och något man kan undvika med olika undanmanövrer. Detta visar sig sällan i förälskelsefasen men blir sedan tydligt när kärleken ska fördjupas och man blir mer verkliga för varandra.

Jag tycker överlag det låter som att ni har mycket olika syn på hur en relation ska vara för att kännas bra. Är det så kan det bli svårt att få ihop en fungerande vardag. Det är inte alltid det räcker med kärlek om den ena vill ha all frihet och komma och gå som man vill, vara flexibel och ändra som det passar kanske det inte alls stämmer överens med hur det andra uppfattar engagemanget i en relation. Det kan te sig illojalt, själviskt och svekfullt. Varken den ena eller andra har egentligen rätt – däremot är det oerhört viktigt att du vet vem du eventuellt flyttar ihop med. /Madeleine Gauffin Rahme