FRÅGA: Jag är en 31 år gammal kvinna som oroar mig över att jag har svårt med långvariga relationer till alla mäniskor i min omgivning. Jag är mycket socialt lagd, har ett socialt jobb och tycker mycket om att träffa och prata med människor. Men otaliga (för att inte säga alla?) gånger jag knyter nya kontakter så slutar det på samma vis.
När smekmånaden är över och jag lär känna personen mer på djupet så börjar jag irritera mig på personen. Ofta upplever jag andra som trögtänkta eller att de har bristande social kompetens eller dålig ”EQ” som det också kallas. Jag tar också väldigt lätt illa vid mig om någon till exempel inte behandlar mig med vanlig respektfullhet och artighet, inte hälsar på mig eller visar bristande hänsyn på annat vis. Det kan jag göra att jag helt dissar den personen ifråga om jag inte får en ursäkt eller förklaring till deras beteende.
Jag har helt enkelt svårt att acceptera andra människors tillkortakommanden. Kanske är det något som märks i mitt bemötande. För min del är relationen död om man gör mig besviken eller inte lever upp till de förväntningar jag har på människorna runt omkring mig. Ibland känns det också som att det är ömsesidigt, det vill säga som att nya bekantskaper slutar höra av sig till mig då vi lärt känna varandra. Jag är en väldigt självständig person, upplever att jag varit ensam i hela mitt liv, och upplever mig som det nu också, trots att jag är ytligt bekant med väldigt många. Är det här ett vanligt problem, är folk verkligen såhär svåra, oberäkneliga och falska som jag upplever dem?
Eller är jag nån slags narcisisstisk, principfast psykopat med allvarliga problem? Ibland inbillar jag mig det.
MOLLY
SVAR: Hej! Det är bra att du uppmärksammar din svårighet. Det låter som ett bekymmer som lätt kan sätta krokben för dig livet igenom om du inte knäcker nöten, det vill säga hittar förklaringen till att det upprepade gånger blir så här. Troligen ligger detta helt och hållet hos dig. Mönster, det vill säga beteenden och förlopp som upprepas otaliga gånger under livets gång, har för det mesta en förklaring som kan spåras till händelser och förhållningssätt som funnits tidigt i våra liv.
Ofta kan det vara svårt att få syn på dessa tidiga skeenden; vi blir som hemmablinda med våra egenheter och problem som ter sig omöjliga att fånga in. Därför är vi betjänta av andra; vänner eller professionella som kan hjälpa oss att hitta tillbaka dit där detta mönster från början grundlades. Då kan vi förstå, få känslomässig insikt och bearbetning och så småningom släpper vi våra destruktiva mönster till förmån för andra mönster som är sådana att vi mår bra av dem. Man talar om upprepningstvång vilket innebär att vi på ett omedvetet sätt iscensätter vårt gamla ursprungstrauma eller ursprungsproblematik. Detta i syfte att försöka ändra skeendet.Omöjligt förstås så länge problematiken är omedveten.
Det låter sannolikt att du har en rädsla för nära relationer. I början när allt är nytt och kontakten sker på en ytligare nivå fungerar det bra. Du har lätt för att knyta kontakter och lätt för att prata och relationen ter sig då ofarlig för dig. Men när det är dags att fördjupa kontakten då blir nog en del av dig rädd och du värjer dig. Den delen ser då till att hitta en faslig massa fel på den andra så att du med äran i behåll och utan att få syn på din egen problematik kan ,som du skriver, dissa den andra totalt genom att säga att den är korkad, slö, okreativ eller vad ditt undermedvetna nu hittar på för att klara sig undan utan att bli synlig själv i sin bräcklighet och oro. Detta är en fiffig manöver som håller länge men till slut och förhoppningsvis ser man sprickor i sin egen fasad och man undrar, som du, vad som händer gång på gång. Man blir misstänksam mot sig själv och över vad man egentligen har för sig. man brukar kalla detta för projektion; en försvarsmekanism som innebär att man till andra personer förlägger de egenskaper man inte vill få syn på eller kännas vid hos sig själv.
Varför har du då denna rädsla för att komma nära, bli personlig och privat? Det kan röra sig om att du värjer dig för att knyta an till någon av rädsla att bli besviken, lämnad och övergiven. Du kan vara rädd för närhet för det innebär alltid ett åtagande att vara nära vän. Det finns krav och förväntningar och ett ansvar. Du ger en ledtråd i slutet av ditt mail och det handlar om att du är väldigt självständig och alltid varit ensam. Du har alltså något av ”ensam är stark” över dig och det kan finnas hos en om man blivit besviken/sviken/lämnad/övergiven tidigt i livet. Det kan finnas andra förklaringar bakom rädslan för varaktig närhet men dessa jag nämner är sannolika och vanliga.
Jag tycker du ska börja med att tänka igenom vad du vet om din barndom och uppväxt. Kan du själv hitta förklaringar till att det blivit så här för dig? Det enklaste, snabbaste och mest hållbara sättet att komma tillrätta med dina bekymmer är att börja i terapi. Du får du god hjälp att hitta dina blinda fläckar, hjälp att rikta ficklampan dit du aldrig tänkt själv på att rikta den och hjälp att bearbeta det du finner. När rädslan är genomarbetad och du inte längre har något att frukta får du även hjälp med att finna nya förhållningssätt. Att bli befriad från gamla decennierlånga destruktiva dysfunktionella mönster är en stor befrielse.
MADELEINE GAUFFIN RAHME
