FRÅGA: Jag är en kvinna på 30 år som sedan flera år försöker glömma och komma över min förra pojkvän, men kommer inte vidare. Vi träffades när jag var 19. Han var allt jag nånsin drömt om. Jag kände ögonblickligen samhörighet med honom och flyttade efter bara ett par månader till hans stad och började plugga där.

I flera år var känslan av lycka nästan overklig. Jag förstod vad det innebar att ha träffat den rätte, och var oerhört förälskad. När jag var 25 började jag känna att förhållandet inte var lika givande längre. Jag var rädd att jag gått miste om mycket när jag så tidigt i livet flyttat ihop med en kille. Jag hade genom arbete och skola flera möjligheter att åka utomlands, och slets mellan nya vänner och erfarenheter, och det gamla trygga i mitt liv med min pojkvän.

När jag var 26 kom jag fram till att det inte var rätt att fortsätta relationen eftersom jag då länge känt tvivel. Jag hade försökt att bota ”rastlösheten” jag upplevde genom att utveckla förhållandet, men jag längtade bara ut. Jag bestämde då att bryta med relationen.

Efter uppbrottet, när jag insåg att det inte längre fanns någon väg tillbaka, började jag känna en obeskrivlig saknad.

Anonym.

Till en början mådde jag bra. Jag var så klart ledsen, men kände samtidigt en stor frihet och reste runt och satsade all energi på mig själv. Min pojkvän träffade snart en ny tjej. Men ganska snart efter uppbrottet, när jag insåg att det inte längre fanns någon väg tillbaka, började jag känna en obeskrivlig saknad. Det kändes som om jag förstört mitt liv, som att jag på egen hand var en skugga mot vad jag varit så länge jag levde tillsammans med honom.

Jag vaknade varje morgon med vad som kändes som ett knivhugg i bröstet, och såg honom i precis allting runtomkring mig och i allt jag gjorde. Jag kontaktade honom flera gånger för att se om det fanns några chanser att hitta tillbaka till varandra, men han visade tydligt att han levde i en ny relation och att det inte fanns några chanser för oss.

Det har nu gått fyra år, och känslan är densamma. Det känns som att jag går runt och bär på en stor och livslång sorg, precis som när någon närstående gått bort alldeles för tidigt. De flesta människor går ju igenom uppbrott och förhållanden som tar slut i livet, och det gör det svårare att tala om det här med kompisar och familj. De tycker att jag ältar något som för länge sedan borde ligga bakom mig.

Jag har försökt att dejta och ge andra killar en chans. Jag har haft några kortare förhållanden, men jag kommer alltid på mig själv med att vara helt likgiltig inför dem efter ett litet tag. Jag är nu i den åldern när man skulle vilja träffa någon och bilda familj. Jag kan acceptera att jag kanske aldrig kommer känna lika starkt för någon som jag gjorde för mitt ex. Men det känns så sorgligt att gifta sig och skaffa barn med någon som man egentligen inte är det minsta förälskad i. Samtidigt vill jag så gärna skaffa en egen familj.

Det känns som om jag kommer kunna gå hela livet och sakna min gamla pojkvän, och banna mig själv för att jag gjorde slut. Jag ber er om råd om hur jag en gång för alla lägger detta bakom mig, lär mig acceptera det som har hänt, och går vidare i mitt liv.

ANONYM


SVAR: Jag tar del av din stora saknad och du uttrycker den så fint. Du hade lyckan att möta en man som du upplevde mycket underbart med men efter några år blev det ändå för trångt för dig med relationen som livsform. Du valde att bryta upp och genomleva annat som säkert berikat dig oändligt mycket.

Ibland tar det tid att träffa den där personen som man verkligen vill leva med och kanske också ha familj med. Du är medveten om hur du vill att det ska kännas för att det vara rätt för dig och du ska förstås inte nöja dig med ett dugg mindre än det du vet passar dig. Vänta ska du se.

När du lämnade din pojkvän var det ett medvetet val du gjorde utifrån känslan att relationen inte längre passade dig och var det du ville leva i. Det valet var naturligtvis helt rätt eftersom det var det du ville och behövde då. Sedan följde annat liv i några år och därefter kom ånger, saknad och sorg. Men du! Det du hade då för fyra år sedan var ju inte det du ville längre. Du ville inte mer då – minns det.

Det kanske är så att du saknar det som fanns innan ditt beslut att bryta upp fattades? Idealiserar du det som var? Väljer du att bara komma ihåg det du tyckte var bra? Då blir denna idealisering ett hinder för dig att träffa en annan man eftersom alla ter sig som bleka kopior i jämförelsen.

En möjlighet är att djupt inom dig bestämma dig för att det är dags att gå vidare. Du kan ta makt över det som pågår inom dig av ältande och grubblerier. Det gör du genom att tänka och känna att det räcker nu med den olycklighet som uppstår i tankarna som går bakåt i tiden. Observera dina tankar och vad dessa gör med dig. Hur känner du dig när du tänker och längtar? Hur skulle du kunna och vilja känna dig istället? På vilket sätt kan du nå de känslor och tankar som känns bättre för dig att ha?

Du får prova dig fram till ett förhållningssätt som passar dig bättre än det du har nu. Det inre beslutet kring att vilja gå vidare och släppa taget om det som varit är det centrala. Om det finns ambivalens kring det så fundera över vad den i sin tur handlar om. Förändringsprocesser handlar mycket om ökad medvetenhet kring vilken funktion tankar och känslor faktiskt fyller för oss. Lycka till framöver.

MADELEINE GAUFFIN RAHME

psykologen@svd.se