FRÅGA: När börjar livet? Det är en fråga jag ställer mig varje dag. Jag är lyckligt gift, har ett bra jobb och klarar mig bra ekonomiskt. Min familj är också bra och jag har hobbies jag gillar. Min man och jag reser en del – det tycker vi är kul. Vi har också annat roligt tillsammans.

Jag har aldrig riktigt känt att jag är jättebra på något utan jag är en medelmåtta. Jag tycker att allt kan kokas ner till att vara en tävling där det gäller att vara bäst, smartast och rikast. Jag vet inte ens vad jag vill med något alls.

Livet pågår men jag känner inte att jag deltar, utan jag står vid sidan om och väntar på att det ska börja. Jag är besviken på mitt liv och kan inte tänka mig att det bara ska tuffa på så här hela resten av livet. Det känns helt enkelt tomt och trist. Vad kan jag göra?

Besviken

SVAR: Även ditt liv pågår i allra högsta grad just nu och just här. Frågan är varför du inte känner av det.

Du beskriver att det allra mesta i ditt liv är bra. För många av oss räcker det dock inte att jobb, familj och intressen fungerar. Det kan bli en knapphet och otillräcklighet i det och vi behöver oftast även djup i våra liv.

Du har börjat ställa dig frågor kring existensen, livet och meningen. Det bådar gott. Att ställa dessa frågor gör att vi ger oss en möjlighet att söka bortom det synliga och uppenbara i våra liv. Vad är viktigt i mitt liv? Vad längtar jag efter? Vad drömmer jag om? Hur kan jag fördjupa det som är och få mer kontakt med det innerliga och genuina; det som finns bortom ytan och distraktionerna?

Detta är en process över och i tid. Det finns ingen snabbväg till det inre djupet och kring svaren på de viktiga livsfrågorna. Ofta behöver vi hjälp på traven på vår väg mot ett mer levande och meningsfullt liv. Vi behöver någon att prata med och någon som kan guida oss på vår resa mot vårt eget inre. Där ligger alltid djup och mening; det svåra för många är att komma i kontakt med dessa våra inre delar.

Vi kan tidigt i livet ha lärt oss att stänga av vår inre kontakt och bli mycket anpassade och ytfungerande – det är vi alltför ofta. Vi har då anpassat oss till omgivningens krav och förväntingar och till stor del tappat bort oss själva. Priset är högt; känslor av tomhet och meningslöshet infinner sig.

God hjälp finns att få – en mer djupgående terapi skulle säkert vara att rekommendera för dig.

Madeleine Gauffin Rahme