FRÅGA: Jag är en kvinna på 35 år och när jag läste artikeln ”Min man kritiserar och förminskar mig” så kände jag igen problemet. Bara det att mannens beteende är lika mitt. Det påminner om hur jag kan vara mot min man. Jag har dåligt med tålamod, kan lätt bli arg och blir otålig om saker blir gjorda för sakta. Vi har det väldigt bra för övrigt, då jag inte är på det negativa sättet. Det är lite i perioder.
Jag känner mig så klart jättedum, skamsen och dålig över detta och vill inte att det ska vara så här alls. Sedan jag läste om detta har jag mått dåligt. Min förklaring kan vara att jag själv växt upp med en pappa som haft liknande beteende mot mig.
Hur ska jag göra för att bryta detta? Jag vet såklart att jag kan söka professionell hjälp. men finns det inget jag kan göra själv? Min man och jag brukar kunna prata med varandra om allt. Snälla hjälp mig att förstå hur jag ska tänka för att undvika detta och döm inte, det här beteendet är det ingen som vill ha.
Orolig
SVAR: Ditt mejl ger gott hopp om förändring eftersom du är både motiverad och medveten. Bara det, att du kunde och orkade känna igen dig i det som du såg i någon annan och som du inte uppskattar i dig själv, är insiktsfullt och bra. Det är också viktigt att, som du gör, förstå varifrån ett visst beteende kommer. Ibland har vi idealiserat våra föräldrar och andra närstående på ett sätt som omöjliggör det viktiga härledandet av oss, våra beteenden och vår personlighet. Du har troligen internaliserat din pappas sätt och gjort det till ditt eget.
Du undrar vad du kan göra själv. Jag tror du ska gå tillväga i flera steg.
Först ägnar du dig ett tag, två tre veckor, åt självobservationer då du skriver upp situationer, känslor, associationer och annat som du bedömer hör till kartläggandet. Gör under denna tid inga försök att ändra ditt sätt att vara. Då bör en tydlig bild träda fram kring hur du använder detta ditt sätt som du inte trivs med. När du är klar med din egen kartläggning kan du be din man, om du har förtroende för honom, att fylla i med sina observationer som kanske kan komplettera din bild av dig.
Å andra sidan är det ett beteende du har som fyller en funktion för att skydda dig från omgivningen i vissa avseenden. De allra flesta av våra beteenden fyller funktioner för oss och det kan vara viktigt att förstå våra bevekelsegrunder för att vara på ett visst sätt. När väl vår förståelse för oss själva finns där kan vi lättare påbörja förändringsarbetet. När vi inte är dömande mot oss utan istället försöker förstå blir det betydligt lättare.
Försök också för din inre syn få syn på det lilla barn du en gång var och som förmodligen inte alls tyckte om pappas sätt att vara. Hur kände hon sig? Vem fanns där för henne? Hur gjorde hon för att stå ut? Sätt dig i kontakt med den lilla flickan och se hur hon hade det.
Efter kartläggningen kan du börja vara alltmer medveten om hur du är i situationer där du brukar ta till det där du inte längre vill. Känn efter hur det känns just precis när du ska till att göra eller säga på det där sättet. Vad skulle du riskera på att inte ta till det gamla? Hur skulle det kunna bli? Vad är det värsta som kan hända om du avstår? Fundera över dessa frågor och hitta svar.
Sedan gäller det att vara modig, trots att man kan känna sig osäker och rädd, och avstå från gamla mönster. Men om du väl kartlagt, känt in och bearbetat funktionen det fyller, känt in den lilla flickans belägenhet – ja då ska ett förändringsarbete kunna ta vid.
Detta låter kanske mycket enkelt. Det är det inte. Ett förändringsarbete som sker på djupet och åstadkommer varaktig förändring kräver fokus, närvaro, medvetenhet, mod, motivation och envishet. Stöter du på patrull kan det vara värt att ta hjälp av en psykoterapeut.
Madeleine Gauffin Rahme
