Fråga: Jag är en tjej på 18 år som aldrig i mitt liv har haft ett förhållande. Förr har inte detta varit ett problem för mig, jag har trivts med att vara själv. Det kan ha att göra med att jag som barn varit mobbad och utfryst, alltså är jag van vid att ensam är stark (och det säger jag utan minsta bitterhet).

Men nu så är det så att jag börjar sakna någon att ha, en gullig pojkvän så att säga. Jag hittade den ”perfekta” pojkvännen och själv så har jag alltid trott att jag skulle bli den perfekta flickvännen då jag är en sån där typisk tjej som är duktig på allt hon gör.

Men det var nu problemen började dyka upp, jag insåg att jag började falla för honom och det skrämde mig. Jag slutade att höra av mig och när han faktiskt hörde av sig så var jag så kall och nonchalant som möjligt, allt för att inte avslöja mina känslor.

Killen var självklart kvar och han ville verkligen försöka att få det här att fungera, han försökte prata med mig flera gånger så att vi kunde reda ut det här.

På något sätt var jag ändå inställd på att han skulle lämna mig, att han skulle tröttna på mig. Men det gjorde han inte och av någon anledning så ledde detta till att min nonchalans förvärrades, jag bara väntade på att han skulle lämna mig.

Jag insåg att jag inte kunde fortsätta så här så jag försökte vara gullig mot honom, men det kändes bara så… inte jag. Det var nästan som att jag var en dålig skådespelare som försökte spela en roll och att alla kunde se igenom det. Detta var dock inget problem då jag sms:ade med honom, då kunde jag vara hur gullig som helst och säga saker som ”du är så söt” eller ”älskling”, det vill säga sådant som jag knappast skulle säga till honom ansikte mot ansikte. Vilket är jättekonstigt tycker jag. Jag menar, det är ju fortfarande samma person jag pratar med, vare sig vi träffas eller sms:ar med varandra, eller hur?

Ett annat problem, som jag insett att jag har, är att jag inte gillar närhet, eller rättare sagt, klarar av närhet. Inte så att jag inte ville att killen skulle hålla om mig, det ville jag verkligen. Men när vi faktiskt var i en sån situation så kändes det så olustigt, konstigt och fel. Han kände nog också av det och jag såg att det sårade honom.

I tre månader hade vi kontakt med varandra men jag lät honom aldrig ens kyssa mig (jag har aldrig kysst någon för den delen heller).

Det känns som att något är så himla fel på mig, varför kan jag inte låta någon tycka om mig och få visa det? Jag känner mig så misslyckad, kommer jag alltid att ha svårt för sånt här? Jag vill bli älskad, jag vill ha en pojkvän så varför kan jag inte ha det?

Sist vi snackade ställde han ett ultimatum, antingen börjar jag visa mina känslor eller så gör vi slut. Jag valde att göra slut, fastän jag gillade honom, och fortfarande gör det.

Jag är sjukt ledsen och ”heartbroken”, men jag är i en situation som jag själv försatt mig i. Och visst vill jag ha tillbaka honom, men det känns som att bäst-före-datumet redan passerat för oss, alltså försöker jag se framåt. Men jag vågar verkligen inte låta någon annan komma mig in på livet då jag är rädd för att jag ska vara lika avvisande mot den personen också.

Vad ska jag göra?

Förvirrad och frustrerad

_ _ _

Svar: Det kan kännas mer hoppfullt när ett dilemma sätts in i ett sammanhang eftersom det blir mer begripligt då. Därför tänker jag nu resonera kring din problematik, med förhoppningen att bakgrund och orsaker blir mer klara för dig. Men den intellektuella förståelsen är bara en inledning till det inre förändringsarbetet. Jag skulle verkligen varmt vilja rekommendera dig att söka terapi. Du kan vända dig till ungdomsmottagningen, din husläkare eller skolkurator – om du fortfarande går i skolan. På dessa ställen kan du få hjälp att slussas dit terapeutisk hjälp finns att få.

Mobbning i tidiga år sätter djupa spår i ett barn. Att bli utfryst, isolerad, kränkt och illa behandlad på en rad sätt omkullkastar barnets självkänsla så gott som helt. Barnet känner sig värdelöst och som om det inte vore att räkna med. Det kan bli inkörsporten till ett livslångt lidande med olika uttryck för att en mycket låg och skadad självkänsla finns i grunden. Har barnet tur finns vuxna som ingriper och agerar för barnets räddning men ofta pågår mobbning osynligt för de vuxna och den mobbade säger ingenting av rädsla för att det ska bli värre då. Dessutom kan barnet ha blivit övertygat om att det faktiskt är helt värdelöst och då lönar det ju inte sig att berätta ändå; allt är ju ändå barnets eget fel.

Duktighet är ofta ett sätt att försöka bli bekräftad. I ett läge där man känner sig som ingen blir man någon genom att prestera och vara duktig. Detta är ännu en stor fälla och ytterligare en inkörsport till lidande. Man blir fast i presterandet, behovet av att få andras gillande dränerar en på den egna energin. Man finns till för att bli beundrad för det man gör men alls icke för den man är bortom det man gör. Man kompenserar för en svag självkänsla genom att göra saker som man vet att andra uppskattar.

Att komma en annan människa nära kan då faktiskt te sig som livsfarligt. Man anförtror sig då, gör sig sårbar och utsätter sig för en enorm risk att bli avvisad när man visar upp sitt innersta, det där som man aldrig trott duger någonstans. Många aktar sig därför noga för att låta det som man upplever som ett värdelöst inre komma i dagen.

I stället kör man på med att visa sitt otillgängliga yttre genom avståndstagande, kylighet, totalt oberoende och annat som man på ett plan hoppas ska avskräcka eventuellt intresserade från att närma sig en. Man gör det därför att det man längtar efter – närhet, förtroende och intimitet – är precis det man är mest rädd för. Därav det enorma inre dilemmat och den stora konflikten som kan ta sig uttryck i exempelvis ångest. Att dra sig undan som du gör och vara precis tvärtom – som du på ett sätt inte vill vara – blir försvaret mot att vara så enormt skräckslaget sårbar som man blir i nära relationer.

Hur har du haft det i din familj, med dina föräldrar och andra nära? Fanns här den goda närhet som också ger utrymme för respekt och egen integritet? Eller har du känt dig ensam där också?

Jag hoppas du tar kontakt med till exempel din husläkare för tips om var du kan gå i terapi. Du har allt att vinna på detta. Innan du kommit tillrätta med ditt problem kan det vara svårt att få till en nära god relation. Lycka till.

Madeleine Gauffin Rahme