FRÅGA: Jag träffade min pojkvän för snart två år sedan. Han hade då en väldigt trotsig treåring varannan vecka. Jag var 21 år, nybliven singel och inte alls sugen på att vara en styvmamma. Men så blev vi kära, extremt passionerade och vi har minst sagt haft en berg- och dalbaneliknande relation.
I början när vi väl blivit ett par och tyckte jag att det var ganska mysigt med dottern, vi hittade på saker och hon blev minst sagt förtjust i mig. Men vi som hade en sådan där aldrig tidigare upplevd kärlek har på två år lyckats tära och slita på varandra så att det inte finns så mycket kvar.
Vi har inte flyttat ihop än, jag har tidigare trivts mycket bra med att ha min egen vrå att komma hem till, dottern kväver mig med sitt kärleks- och närhetsbehov. Jag kan inte förstå varför hon behöver det av mig så mycket, hennes mamma verkar vara världens bästa. Till saken hör att både jag och min pojkvän går krävande utbildningar på universitetet, min mamma är sjuk i missbruk, och hans föräldrar går igenom en mycket uppslitande skilsmässa och jag har allmänna tankar kring vad jag vill med mitt liv.
Pojkvännen är 30 år och jag 23. Jag sitter med vid middagsbordet med honom och dottern och kommer på mig själv med att få panikliknande känslor av ”Är det här allt? Är det så här mitt liv ska se ut?”. Vi har i princip bråkat 365 dagar av våra två år tillsammans, om inte mer, om antingen hans svartsjuka över att jag är mer intresserad av klubbliv och dylikt medan han vill vara hemma, eller om att hans mamma och dotter och skola tar upp mesta delen av tiden.
Jag vill att någon ska förutspå mina chanser med den här mannen, var man än letar på internetforum och dylikt säger alla samma sak ”jag skulle aldrig ha involverat mig med en man med barn sen tidigare om jag visste hur jobbigt det skulle bli”. Nu funderar vi på att flytta ihop, jag vet inte varför men nånting säger mig att relationen måste gå framåt och det känns som att bara skjuta problemen framför sig genom att vänta.
För två år sedan trodde jag att han var mannen i mitt liv. Att vi hade sådan där kärlek som bara existerar på film. Jag är övertygad om att det kunde ha blivit så. Men min svartsjuka och hans svartsjuka och hans ibland dåliga uppfostran och att jag irriterar mig på det och alla våra egna saker gör att vi bråkar, tjafsar, får den andra att känna sig värdelös och smutsig för att den har tankar eller känslor som inte går ihop med det man vill.
Jag vill bara att någon ska säga hur jag ska göra, att det blir bättre, eller att det inte kommer funka. Jag vill resa, jobba internationellt, han kommer inte kunna flytta långt ifrån dottern. Jag är arg på henne, jag är arg på att han tanklöst skaffade barn, det har skadat mig. Jag vill inte begränsas. Jag har mardrömmar om att jag knuffar bort dottern hårt från vår framtida bebis för att hon inte tvättar händerna efter att hon varit ute, och att jag blir superarg. Jag vill inte älska henne mindre än våra framtida gemensamma barn, men det känns som att jag kommer göra det.
R
SVAR: Jag tycker att du svarat så bra på din egen fråga. Du skriver om vad du vill och detta vill inte din pojkvän alls. Ni vill leva helt olika liv – det gör ni ju redan och ni tycks inte alls kunna eller vilja ändra på detta. Det är varken bra eller dåligt men det låter som svåra omständigheter för att ha en bra och tillitsfull relation, som man kan luta sig tillbaka i och känna glädje, trygghet och gemenskap i.
Om ni redan, utan att bo ihop, bråkar i den omfattning du skriver, ja då låter det som ett ogörligt projekt att slå sig ihop. Till vilken nytta, för vems glädje ska ni göra det?
Ofta biter vi oss fast i relationer som inte är bra för oss. Det är sorgligt att vi gör så eftersom vi då missar möjligheten att bli lycklig och nöjd. Vi tvingar in oss i fållor som är fel och för små för oss och så står vi där och kan inte se att vägen ut är öppen! Vi tror att vi måste fortsätta med något som egentligen är helt fel.
Det finns också en annan liten människa att ta stor hänsyn till; nämligen din väns lilla dotter. Att hon ska utsättas för så mycket vuxenbråk och ovänskap, trassel och ledsamheter låter helt fel. Barn behöver trygghet, värme och ”vuxna” vuxna. Summa summarum låter det för mig som att det är dags att resa vidare mot dina egna horisonter, dit du vill och dit du längtar. Lämna det som inte gör dig glad och lycklig och sök istället det som känns bra. Till den lilla flickan vore det nog ändå önskvärt om du kunde upprätthålla en liten kontakttråd – det blir så tomt för barn när vuxna som de tycker om bara försvinner ut ur deras små världar. Vi tror ibland att vi är utbytbara för barnen men så är det ju inte.
Madeleine Gauffin Rahme
