FRÅGA: Jag är en trettiosexårig man som i hela mitt liv har haft stora problem när det kommer till relationer. Något som inneburit att jag mer eller mindre har levt hela mitt liv i ofrivillig ensamhet.

Under min uppväxt var jag svårt mobbad genom nästan hela min skolgång och efter ett passionerat tvåårigt förhållande i tjugoårsåldern (som tog slut på ett väldigt trist sätt) gick jag ner mig totalt och hamnade i en mycket djup depression. Min självkänsla gick i botten och det tog många år för mig att hitta tillbaka till en någorlunda sund syn på livet. Egentligen var nog slutet på förhållandet den utlösande faktorn till en problematik som mobbningen skapat.

Efter det har jag egentligen bara haft ett enda riktigt förhållande till. Det varade bara i ynka sex månader och slutade med att jag blev dumpad. Detta hände för snart två år sedan och sedan dess har jag varit singel igen. Jag försökte så mycket jag kunde för att inte fastna i ensamheten, men har inte lyckats. Att finna en kvinna har alltid varit svårt för mig även om jag har gott självförtroende för övrigt. Jag har otroligt svårt för att visa mina känslor i vissa lägen och blir lätt avståndstagande och kall.

Nu till problemet som jag upplever det. Tidigare har jag på något sätt alltid innerst inne närt ett slags hopp om att det ska ordna sig trots allt en vacker dag. Det har funnits ett driv och en gnista någonstans. Men efter mitt senaste kraschade förhållande har jag på något sätt hamnat i en stor hopplöshet som jag inte upplevt innan. Jag har fullständigt tappat tron på mig själv och känner att jag förmodligen kommer att leva ensam livet ut. För jag tror inte att jag kan fixa detta längre.

Detta gör att jag också beter mig på ett sätt som motsvarar denna känsla. Jag lever mitt liv utan någon större entusiasm och glädje och gör pliktskyldigast det jag ska. Jag kan inte ens i mina vildaste fantasier föreställa mig att en kvinna skulle vara attraherad eller intresserad av mig längre. Men samtidigt vill jag ju inget hellre än att träffa någon och jag vet att ett sådant beteende är kontraproduktivt. Därför gör denna känsla mig ännu mera olycklig. Det är precis som min livsgnista försvunnit på något sätt.

Mina yngre syskon har sitt på det torra och den allra yngsta av oss, min bror, gifte sig nyligen och ska snart bli pappa. Likaså har jag mängder med vänner och kollegor i samma situation. Samtidigt stampar jag själv på samma fläck år ut och år in. Jag blir varken yngre eller vackrare och börjar med stadiga steg närma mig fyrtioårsåldern. Jag känner mig generad inför mina vänner, föräldrar och syskon och jag är alltid den som dyker upp ensam i alla sammanhang. Samtidigt vet jag att min ensamhet också tynger dem, och det vill jag inte.

Visserligen bor jag i en förhållandevis liten stad där det dessutom är överskott på män (speciellt i min ålder), men annars kan jag liksom inte klaga. Jag är välutbildad, har ett bra jobb, stabil tillvaro, vänner, är social och utåtriktad och ser enligt många ganska bra ut. Att jag trots det inte kan finna en partner gör saken ännu mera plågsam. Jag vet att omgivningen pratar om mig och jag undrar ärligt talat själv vad det är för fel på mig. Alltsammans känns så otroligt stört och dysfunktionellt.

Vad kan jag göra? Ska jag söka professionell hjälp?

/36-åring

SVAR: Inom dig finns en rädd liten pojke som fruktar närhet. Han har lärt sig att det är farligt och att det leder till smärta och besvikelser. Därför skyddar han sig på alla sätt han kan både omedvetet och medvetet. Tyvärr blir detta skydd mot det tänkta farliga också ett hinder mot möjliga möten och kontakter. Det är som att ditt inre på ett plan undviker precis det du längtar efter och skulle må bra av.

De flesta av oss söker efter kärleksfulla relationer som ger oss närhet, gemenskap och värme. När det helt uteblir från våra liv kan det kännas ödsligt och tomt, ensamt och isolerat. Ingen relation kan förstås fylla ut tomrum.

Jag tror att det är svårt att på egen hand bryta detta mönster som har så djupa rötter inom dig och som pågått så länge. Du har allt att vinna på att ta hjälp för att komma vidare. Sök god terapi och ge dig den tid som behövs för att bli fri från gamla hinder.

/Madeleine Gauffin Rahme