FRÅGA: Min man sen 17 år kom hem för en månad sen och sa att han vill skiljas. Orsaken, sa han, var att jag alltid är så arg och har varit så i flera år. Nu tycker inte jag att det stämmer riktigt men han vill inte se något annat än min ilska.

Jag är 47 år, min man 46. Vi har fem barn som är 12, 10, 8, 6 och 5 år. Jag har varit hemmafru i tio år med allt ansvar för barn, hus, hundar, trädgård och sen två år även totalrenovering av huset. Min man har jobbat cirka 60-70 timmar i veckan, går ut med sina kolleger, åker och jagar (i mitt tycke ganska ofta, i hans tycke ”aldrig”).

På helgerna har jag sett till att vi inte har för många måsten så att han kan vila och vara med barnen. Nu fick jag höra att jag styr och ställer hela tiden. Jag har nästan aldrig tagit en dag för bara mig och gjort mina saker utan har fått göra det vid sidan av. För ett år sen började jag ställa krav på att jag också skulle kunna åka iväg eller ha sovmorgon eller bara vara i huset utan att vara upptagen med strykning, eller matlagning eller städning nån lördag eller söndag.

Jag har hela tiden väntat på ”min tur” som inte kommer, så jag har börjat ta mig tid och kallar det ”min jaktdag”. I somras hade min man tre och en halv veckas semester. I sju av de 25 dagarna hade han jaktgäster som han tillbringade all tid med. Han räknar kallt med att jag alltid finns där, ringer inte ens om han blir sen och om jag ringer för att fråga när han kommer hem så tycker han att jag kontrollerar.

Han skäller på mig för att barnen är ouppfostrade, för att hundarna (obs! hans jakthundar) är otränade, att jag inte har tapetserat eller vad som helst som han kommer på. Ibland kan han gå och sura en hel dag eller komma med spydiga kommentarer i flera timmar och när jag får nog och blir arg så säger han att jag alltid är arg. Vad har hänt och är det verkligen så att jag inte får bli arg? Men om jag bara säger något i normal samtalston så skrattar han bort det eller kommer med nån skämtsam kommentar eller svarar inte alls. Hur hanterar jag min ilska eftersom det nu är som det är?

Familjeterapi är inte att tänka på för han säger att det man inte kan lösa på egen hand kan ingen heller hjälpa en med.

Snart skild

SVAR: Det låter snarare som att du borde vara glad över att din man tar initiativ till skilsmässa. Som du beskriver situationen låter det som om du haft en hembiträdestjänst där även byggtjänst, hunddagis och säkert en hel del till ingått.

Var finns din mans förståelse för ditt behov av vila och rekreation? Var finns hans intresse för dig och ditt mående? Var finns hans lust till vardagsliv med dig och barnen? Var finns hans kärlek till dig?

Du tycks ha levt med en man som enbart ser till de egna behoven. Inte konstigt att du är arg! Du har all rätt i världen att vara det och att visa din ilska. Bra är väl ändå om inte allting kommer ut inför barnen. Ordna med barnvakt för att kunna sjunga ut på tu man hand om vad du känner och hur du ser på saken.

Behöver du hjälp med att bearbeta det du känner – sök hjälp på egen hand. Skaffa en bra advokat om du inte redan har en. Livet ska vara bra mycket bättre än så här!

Madeleine Gauffin Rahme