FRÅGA: Jag har relationsproblem – med mina föräldrar. Jag känner mig inte fri, men försöker göra mig fri. Låt mig ta några exempel:

1. För ett par veckor sedan hade jag varit på tjänsteresa och kom hem sent på kvällen med tåget. Vilka står där? Jo, mina föräldrar. De bor i annan stad som ligger sex mil bort, men hade åkt till min hemstad för att hämta upp mig och skjutsa hem mig. Jag bor bara tio minuters gångväg från stationen, så det är ingen långpromenad. Motiveringen från deras sida var “ja vi tänkte att du var trött, så vi ville skjutsa hem dig” – men samtidigt fanns det en underförstådd mening att de var oroliga att det skulle hända mig något på vägen hem. Jag tycker att det är orimligt att man ska åka tolv mil för detta.

2. För ett par dagar sedan fick jag veta per telefon att de köpt en vinterjacka åt mig. De hade hittat något på rea. Jag vet inte alls hur den ser ut, men oavsett hur den ser ut vill jag välja mina kläder själv. Det minsta man kan begära att de åtminstone frågar innan om jag är intresserad.

3. De kan bara dyka upp en kväll, utan att jag fått veta något i förväg – en kväll som jag kanske hade planerat till något annat.

4. Jag var ute på resa tillsammans med ett par kompisar. Vi åt middag och jag hade lämnat mobilen på hotellrummet för att ladda den. När jag kom tillbaka efter två, tre timmar hade de ringt fyra gånger och med ängslan i rösten talat in på röstbrevlådan. De undrade var jag var någonstans, trots att de visste att jag var bortrest och på vilken ort jag var.

Detta är bara några få exempel. Hela tiden är de nära mig och det känns som de vill ha full kontroll. Det känns jobbigt och det känns som de äter på mitt liv. De är väldigt oroliga att det ska hända mig något. Jag känner att jag inte kan skapa något eget liv. Jag tycker om mina föräldrar och vill inte såra dem, men försöker markera mitt missnöje genom kroppspråk och kyla på rösten. Men det känns inte som de förstår det.

Jag vill ha ett eget liv men samtidigt vill jag inte komma i konflikt med mina föräldrar. Mitt sätt att göra mig fri är att försöka berätta så lite som möjligt om vad jag gör. Förmodligen inte den bästa metoden, men det ger mig lite andrum att veta att de inte vet allt om mig. Hur ska jag nå friheten, men samtidigt ha en bra relation? Inser ju att mina föräldrar vill mig väl, men kanske lite för väl.

Tilläggas kan att jag är en kille på 32 år och att det har varit så här så länge jag kan minnas.

32-åring

SVAR: Jag undrar vad som får dina föräldrar att ängslas så för dig? Är du enda barnet? Har dina föräldrar drabbats av svåra förluster i sina liv? Det vore säkert skönt för dig att slippa vara i dina föräldrars fokus. Samtidigt kanske det finns en del i dig som behöver denna stora omsorg och som på ett plan underhåller den? Det vet bara du. Är du en orolig person? Har du tidigare verkligen varit i behov av mycket stöd? Ofta när det ser ut så här mellan föräldrar och barn fyller det en funktion för båda. Det kan vara svårt att se från ditt perspektiv vad det är som du får ut av detta – men något är det troligen.

Så börja med att fundera över ovanstående frågor. Prata sedan med dina föräldrar utifrån de svar du fått av dig själv. Att vara kall och hård är en mindre bra väg. Var istället den du är och beskriv dina känslor inför deras stora omsorger. Var öppen med dig och ditt och be dem vara detsamma. Förhoppninsgvis blir det ett bra ärligt och äkta möte där ni kan lägga korten på bordet och förstå varandra bättre. Därefter kan ni resonera er fram till hur och vad som är rimligt och bra för er alla.

Madeleine Gauffin Rahme