FRÅGA: Tänkte på oss som faktiskt har någon i vår närhet med denna åkomma. Faktum är att jag har en känsla av att det är så lätt att förstärka detta beteende eftersom det för den personen som är drabbad är så förknippat med skamkänslor. Så att i stället för att säga att nu fixar du det här så har man medlidande och tycker att det är okej att han eller hon gör något helt annat som är avkopplande (men som ju i vekligheten inte är det!).
Frågan är vad är egentligen det bästa sättet för omgivningen att hantera detta? Faktum är att detta ju blir en belastning för kompisar och anhöriga också… //Teija
SVAR: Det är lätt att bli så kallad medberoende i en nära anhörigs problematik. När man väl blivit uppkrokad i det så är man knappast till någon hjälp – snarare förstärker man själva problemet genom att vara överdrivet förstående, kravlös och överslätande. Precis som du skriver att man kan göra ”nej men vila lite nu i stället om det är så jobbigt för dig”. Det är förstås precis det som problemdelen i personen vill höra och behöver som näring för att få fortsätta skjuta upp och vara sen med allt.
Oftast kan vi göra väldigt lite för att hjälpa till med verklig förändring i den som står oss nära. Vi är för intrasslade i varandras mönster och liv för att kunna skilja ut vad som är vad.
Det vi däremot alltid kan göra är att förhålla oss vuxna gentemot den andres problematik – att hålla på vår egen gräns och inte blanda oss i det där problemet. ”Här står jag med mitt och där står du med ditt. Jag tycker om dig men jag tänker inte bli ett med dig och dina problem”. Ungefär så kan man förhålla sig. Lättare sagt än gjort, javisst, men vi bör försöka sträva åt det hållet. Man blir annars mycket ofri om vi förutom våra egna bördor av ofullkomligheter och tillkortakommande också ska bära våra nära och käras - det gäller då förstås främst de vuxna. Barnen behöver förstås vår hjälp.
Det bästa i det här läget skulle alltså vara att inte gå in i uppskjutarens dilemma utan leva utanför det - och se till att man inte drabbas. Man är varken överdrivet förstående och ej heller peppande och påhejande. Man kan vara lagom ointresserad och oengagerad men tydlig med sitt eget i stil med ”jag vet inte när du ska göra det men vi ska ju på middag på fredag och jag tänker i alla fall gå dit” eller ”jag vill komma i tid till jobbet i fortsättningen på morgonen så jag tar bilen/bussen/tåget så att jag kan komma i tid. Jag vill inte längre vänta på dig och känna mig urstressad”. Så får man naturligtvis göra allvar av det man sagt och räkna med att man blir hårt testad för att se om man håller det man lovat.
Poängen är alltså att uppskjutaren får påtagligt negativa konsekvenser av sitt uppskjutande och själv får man inte alls det. Skulle problemen vara av den kalibern att själva livet går till spillo, eller barnen drabbas, bör man ställa ultimatum till sin partner/annan närstående att söka professionell hjälp. Ultimatum ska man överlag vara försiktig med – ställ aldrig ett dito om man inte är helt beslutsam och avgjord i sina intentioner. /Madeleine Gauffin Rahme
