Varför det har blivit så här vet jag inte riktigt, men jag har förstått att det inte handlar om olyckliga omständigheter utan om svårigheter hos mig. Förmodligen också om min grundläggande personlighet. Jag har alltid varit en djup, reflekterande och känslig person på gott och ont. Inte direkt blyg, men ganska introvert. Som tonåring var jag nog brådmogen. Jag hade inget intresse av uteliv och festande, inte heller av jämnåriga killar - enda undantaget var i tolv-tretton års åldern då jag var förälskad i en kille i min klass (jag skrev en lapp till honom och berättade det, men fick aldrig något svar). Istället drogs jag till äldre män, som jag tyckte hade mer hjärta och hjärna.
När jag var runt sexton kom jag i kontakt med en mycket äldre gift man som var varm, kärleksfull och karismatisk. Jag blev djupt förälskad i honom, inte minst för att han bekräftade mig och fick mig att känna mig sedd på ett sätt som jag inte upplevt tidigare.
Efter en lång tid tog jag steget (mycket stort!) att berätta om mina känslor i ett brev. Min avsikt var inte att ”förföra” honom, men behovet att berätta och göra det synligt var oerhört starkt. Vi hade sedan ett väldigt fint samtal om det. Han besvarade förstås inte min förälskelse men bekräftade mig på andra sätt. Under åren som följde utvecklade vi en allt mer ömsint vänskap. Vid några tillfällen gick han över gränsen och rörde vid mig på ett sätt som kändes fel, eller kanske snarare förvirrande. Ganska oskyldiga händelser i sig, men de väckte starka och svårhanterliga känslor i mig: njutning och förtvivlan i ett. Förälskelsen från min sida pågick under många år och i samma veva blev jag sjuk i anorexia. Den här mannen blev ett stort stöd, men jag tror att jag redan då förstod att han också var en del av problematiken.
Efter ungefär tre år blev jag frisk och både jag och mannen flyttade från stan, men hade lite kontakt per brev och telefon. Jag började plötsligt känna mig allt mer besviken och irriterad på honom - ett starkt behov av att känslomässigt frigöra mig, förstår jag nu.
Jag uttryckte hur jag kände i ett brev, men utan någon som helst tanke på eller önskan om att bryta kontakten. Han svarade inte på brevet och hörde aldrig av sig på annat sätt heller. Än idag har jag svårt att förstå detta, men jag ångrar ändå inte det jag skrev. Tvärtom önskar jag att jag hade frigjort mig tidigare! Det är en vemodig insikt att så mycket tid och energi, men kanske framför allt andra möjligheter, gick till spillo under dessa år. Trots det kan jag idag ändå tänka på den här mannen med värme.
Några år senare träffade jag en fantastisk, jämnårig man på mitt dåvarande arbete. Också mellan oss uppstod en stor värme och jag blev förälskad igen. Tyvärr var även han gift och det mesta upprepade sig. Jag berättade vad jag kände och vi pratade om det, han besvarade inte mina känslor men tyckte ändå mycket om mig. Den här förälskelsen förde med sig en ny djup livskris. Jag började gå i terapi, men fick tyvärr avbryta den av ekonomiska skäl.
Det kanske låter konstigt, för att inte säga själviskt, att jag har valt att berätta för de här männen om min förälskelse. Jag har själv funderat på om jag har gjort rätt eller fel, då jag verkligen inte vill bryta någons äktenskap eller ha en relation med en gift man. Det är som om den där djupa drivkraften att berätta har handlat om något annat - något som både är starkare än min egen rädsla och går bortom risken jag eventuellt utsätter andra för.
När det gäller att träffa lediga män, har jag nog aldrig riktigt vetat ”hur man gör”. Jag har svårt att hitta naturliga sammanhang, mitt sociala kontaktnät är litet och mitt yrke kvinnodominerande. Skulle chansen trots allt uppenbara sig någonstans, räcker sällan modet eller förmågan till. Jag har nog aldrig lärt mig det där flirtiga spelet mellan män och kvinnor. I sådana situationer blir jag mest rädd och tafatt, om jag ens förstår vad som händer.
I höstas tog jag mod till mig och gick med på en nätdejtingsajt. Men det är få män där som intresserar mig och få män som är intresserade. Skulle jag bli intresserad vågar jag inte ta kontakt om mannen är uppenbart mycket mer erfaren (långt förhållande bakom sig, flera barn osv). Min egen oerfarenhet känns som ett stort hinder och jag oroar mig för hur den jag eventuellt träffar ska reagera på det, att han ska bli avskräckt eller bara känna att vi inte har så mycket gemensamt. Jag är generellt osäker på min attraktionskraft, särskilt i förhållande till män som attraherar mig. Även om jag på senare år har arbetat mycket med min självkänsla tvivlar jag på att jag riktigt ”duger”. Ibland vet jag faktiskt inte hur jag någonsin ska våga komma nära en man, det känns så otroligt komplicerat. Samtidigt som jag längtar så mycket efter att få utforska det! Det är verkligen frustrerande.
Nu känner jag också sorg inför att närma mig klimakteriet. Kanske inte så mycket för att jag inte längre kan få barn, eftersom det (hittills) inte har varit någon större längtan hos mig. Sorgen handlar mer om att kroppen åldras; en känsla av att jag vissnar innan jag har hunnit blomma. Kanske det blir särskilt påtagligt eftersom jag trots allt alltid har upplevt mig själv som en sensuell person (något jag också har fått höra) med en stark sexualitet. Jag längtar så mycket efter att uttrycka och dela detta med någon, men inte utan kärlek.
Jag vet att oavsett relation eller inte så måste jag förstås skapa mig ett bra liv ändå. Och jag är egentligen inte rädd i sig för att vara ensam, skulle i alla fall inte välja någon bara för att slippa det. Men tanken på att det alltid ska vara så här är ändå outhärdlig. Jag vill så gärna tro, även om det kanske är naivt, att det inte är försent! Vad är din tanke om att jag inte har lyckats hitta/skapa en kärleksrelation i mitt liv? Och vad ska jag egentligen göra för att öka chansen? Jag har reflekterat mycket över vem jag är och vad jag söker hos en man. Dessutom läser jag mycket om relationer, för att åtminstone lära mig så mycket som möjligt den vägen (och för att det är intressant förstås). Men mest av allt vill jag ju bara få slänga mig ut och börja ”praktisera”! Det skulle betyda mycket för mig om du ville dela med dig av dina synpunkter på det här.
VÄNLIG HÄLSNING FRÅN EN ANNOURLUNDA SJÄL
SVAR: Kära du! Jag läser din signatur där du kallar dig annorlunda. Det får mig att undra över om det är så att du verkligen upplever dig annorlunda och varför i så fall. Får denna känsla dig att i olika sammanhang känna att du inte hör hemma där riktigt, att du drar dig undan och att du inte passar in riktigt? Är det i så fall ett hinder för dig? Eller är det som en trygghetsförskansning där du lite kan gömma dig för att slippa synas - en rädsla som du kanske har? Rädsla samtidigt som du längtar efter tillhörighet.
Du beskriver så insiktsfullt kring din bakgrund, dina funderingar och kring din nuvarande situation. Du har reflekterat mycket och dragit dina slutsatser. Du har det i stora drag bra med dig själv men saknar och längtar efter en kärlekspartner att dela livet med. Du längtar efter att ge dig hän och slösa kärlek och få ta emot detsamma.
Dina erfarenheter har handlat framför allt om starka förälskelser i två gifta män - olycklig kärlek från din sida. Det har varit modigt av dig att berätta för männen ifråga hur du känts och jag tänker att det fyllde en viktigt funktion för dig att faktiskt göra det. Det du kände mottogs fint av männen även om kärleken inte var besvarad. Kan det på något sätt ha varit tryggt att förälska sig i de gifta männen - de var redan upptagna och på så sätt var det inget som skulle kunna göra dig rädd. Möjligheten att gå in i en relation med dem var liten och därför kanske du på ett omedvetet plan valde dessa gifta män.
Du skriver ingenting om din barndom och uppväxt. Troligen finns här förståelse att hämta kring hur ditt liv utvecklats när det gäller relationer. Du får försöka tänka tillbaka och se om du kan få ledtrådar för att förstå hur det kan ha blivit så att det är så svårt för dig att våga gå in i en relation.
För det är nog det som det handlar om, tror du inte det? Att din rädsla för en nära relation med en man överväger och att det kostar dig längtan efter kärlek. Det är som att du är rädd för att ingå en nära kärleksrelation och på olika sätt signalerar du säkert det vilket innebär att du inte heller ser män som är tillgängliga och de ser inte heller dig eftersom du skickar ut rädslesignaler. Jag tänker alltså att det finns en djupare förklaring till att du lever ensam och inte haft en ömsesidig kärleksrelation. Det är inte bara tillfälligheter som gjort att du inte träffat en man att leva med. Även om du arbetar i en kivnnodominerande miljö och har få andra plattformer så utsätts vi ändå alltsom ofast för risken/möjlighet till relation. Om det då är så att din rädsla är så mycket större än din längtan så är det svårt för dig att nå fram och nå ut med dig själv när det gäller relationer.
Mitt förslag till dig är att börja i terapi för att förstå dina djupare bevekelesegrunder för varför det blivit på ett sätt som du inte helt och hållet velat. Det är klart att jag eller andra kan komma med konkreta tips på hur man ska göra för att utöka sina möjligheter till kontakt men det hjälper ändå inte om det i botten ligger en rädsla som inte släpper in en potentiell partner. Först behöver du få syn på vad som inom dig hindrar dig och sedan kan du åtsätta dig för en rad situationer där möten finns och uppstår.
Sök alltså terapi som inriktar sig på insikt kring dina livsmönster och bakomliggande orsaker. Varifrån kommer din rädsla? Varför har du en svag självkänsla i dessa sammanhang? Din oerfarenhet kring vissa livssituationer uppvägs väl av större erfarenhet av annat som andra saknar. Det ena är inte bättre eller sämre än det andra.
All lycka till!
MADELEINE GAUFFIN RAHME
