FRÅGA: Jag träffade en man och blev gravid efter bara två månader. Från den dagen ändrade han sitt beteende. Från att ha varit en varm och öppen person, började han dra sig undan in i sitt skal. Han sa dock aldrig att han inte ville ha barnet, han velade men sa sedan att vi skulle behålla det. Innerst inne kände jag kanske att han inte ville. Jag trodde allt skulle bli bra bara det fick lägga sig, det gjorde det inte.

Utan att säga något drog han sig undan mer och mer för att slutligen försvinna helt. Han har dock hela tiden haft flitig telefonkontakt och inte velat släppa mig. Jag tycker inte han har visat någon egentlig empati för mig i den situation jag befunnit mig. Så istället för att flytta ihop flyttade han hem till sina föräldrar. Kort innan vi träffades hade han lämnat ett långt, jobbigt äktenskap där han också har en son. Exfrun accepterade inte att han träffat en ny och terroriserade oss ganska kraftigt. Han hade också en sexuell relation med henne ett tag efter skilsmässan men det var innan han träffade mig. Det känns dock som att han inte låtit henne gå vidare förrän han träffade mig, därav den starka reaktionen från henne.

En bra bit in i graviditeten erkände han att det inte kändes bra, han önskade att han var glad för barnet och mig, men var det inte. Jag kan förstå att det var svårt för honom och trots att jag umgicks med hans son när jag fått gravidmage berättade han inte för sin son om graviditeten, tror han var rädd för exets reaktion. Jag hade svårt att hantera att han var så känslokall och drog mig undan.

Den sista halvan av graviditeten ringde han plikttroget varje dag och pratade väder och vind. När förlossningen väl kom var han med, men uppförde sig känslokallt och var inget stöd. Jag tror det var dåligt för mig att han var med, gjorde att ångesten/smärtan kändes ännu värre.

Till saken hör att han har ett företag tillsammans med sin familj, hela familjen lever extremt nära varandra med en dominant pappa och en gränslös mamma som tar över sina barns liv och beslut allt för ofta. Utan att överdriva så får de inte ha sina egna liv, utan umgås nästan jämt med familjen. De har också tagit mitt parti i denna fråga och tycker att sonen beter sig dåligt. I slutet av graviditeten försökte de kompensera hans beteende och det slutade med att jag hade mer kontakt/kommunikation med dem än med honom. Det gjorde nog att han kände sig utanför och klev längre in i sitt skal. Han jobbar alltid extremt mycket och jag tror faktiskt att företaget kommer före allt i hans liv. Skulle nog säga att han är arbetsnarkoman alternativt att han aldrig lärt sig att bli uppskattad som barn utan att prestera.

De senaste månaderna har han dock öppnat sig efter att ha blivit osams med sina föräldrar. Han sa att han vill att det ska bli bra mellan oss, men att han inte har de rätta känslorna för mig. Han säger samtidigt att han inte kan hitta någon bättre och att allting egentligen är “perfekt”. I samma veva säger han att jag inte ska förvänta mig någonting av honom. Hur lätt är det? Jag vill att det ska bli bra, men har fått stå ut med ganska mycket och är inte beredd att strö salt i såren och flytta ihop med någon som inte har rätt känslor för mig.

För någon månad sedan ringde han och ville att vi skulle fira julen ihop och försöka få det bra igen. Efter mycket tvekan gick jag med på det. Vad händer, jo han törs knappt titta mig i ögonen och än mindre ta i mig. Trots att jag var där i flera dagar och vi sov i samma rum sa han ingenting. Han höll sig i sitt skal och jag kunde inte nå honom. Jag gav upp och åkte hem efter fem dagar, jag kände att situationen var orubblig. Det enda positiva med julen var att han i alla fall fick en lite bättre relation till vårt barn som nu är fem månader.

Jag har svårt att få någon ordning på detta, jag inser att det inte kommer att gå att reparera då han inte “bjuder till”. Har han fått en blockering? Han släpper mig inte men låter mig heller inte gå. De senaste dagarna har han dock inte ringt. Detta efter att jag åkte från stugan och situationen var som den var. Det viktiga är att han och barnet får en bra kontakt, men ska den kontakten bara hänga på mig? Han kommer inte självmant hem till mig och hälsar på.

Jag har nog svaret gällande honom inom mig, men tycker detta är svårt att hantera. Det är en mycket ärlig och snäll person egentligen. Vad tror du? Detta beteende är det sista jag hade väntat mig av honom.

Helena

SVAR: Din väns beteende, inför dig och barnet, kan tolkas som ambivalens – men kanske handlar det snarare om att han inte kan släppa dig på grund av ett beroende av att ha och vara i en relation? Det är förstås också en form av ambivalens.

Att inte kunna vara empatisk inför dig, graviditeten och barnet tyder på att han är fullt upptagen med sig och sitt. Kanske inte precis vad du vill ha i ditt liv? Han behöver dig för sina egna behov (vill inte vara själv) och önsketänker och drömmer om att det borde fungera, det skulle kunna vara bra. Så där går det runt och ni blir båda besvikna på varandra. Du hoppas också att ni skulle kunna ha den nära, varma och kärleksfulla kontakt som du längtar efter.

Du beskriver att han hade en slags gummibandsrelation med sin exfru där de umgicks och hade sex även efter skilsmässan. Det kanske handlade om samma sak, han kanske är mycket mycket behövande och beroende. Att han vill ha mer kontakt med dig när han blivit osams med sin familj är möjligen ett tecken i samma riktning. Hans kontaktförsök med dig skulle då inte primärt handla om djup och innerlig kärlek till dig utan snarast om detta beroende av att ha en relation.

Du skriver mycket om mannen och analyserar honom. Vart tar du själv vägen i detta? Vill du leva med denne man som svikit dig på flera grundläggande sätt? Vad känner du inom dig? Att flytta ihop och leva med en man under dessa omständigheter låter som att bädda för komplikationer. Kan du vända fokus bort från honom och låta dig upptas av barnet och dig? Kan du lägga din energi där istället?

Och nej – det är inte ditt ansvar att en bra kontakt byggs upp till barnet. Du kan slappna av i det och låta honom ta sitt ansvar för en sådan relation. För vad kan du göra? Tvinga honom att komma, umgås med barnet eller liknande saker blir ju bara fel för alla. Tids nog visar det sig om han vänjer sig vid tanken på sitt lilla barn och då vill närma sig eller om det blir på något annat sätt.

Det är positivt att hans familj finns för dig och barnet – det blir en indirekt länk till mannen. Vänd blicken mot dig och ditt liv och vila i att du själv har det bra med dig och ditt barn.

Madeleine Gauffin Rahme